Reflektion över skolstart

Jag läste nyligen en insändare i Corren om vad som krävs för att barn ska lyckas i skolan. Den pekade på fasta rutiner, närvarande föräldrar istf jäktande runt till olika aktiviteter, och ett intresse för barnens skoldag/vardag.

I måndags började mitt bonusbarn i årskurs 1. I klassrummet var det fullt med förväntansfulla föräldrar. Vi - ja, även jag trots att jag inte är någon riktig förälder - fick vara med första halvtimmen innan vi skickades iväg till ett annat klassrum. Där fick vi reda på vikten av en bra frukost och att barnet bör lägga sig 19.30 på kvällen. Min sambo och jag bara tittade på varandra. Hans lilltjej har alltid varit kvällspigg utom enstaka gånger då hon somnat som en stock såväl en som två timmar tidigare än det brukliga. Jag pratade dock med min syster som har ett något äldre barn. Hon trodde att lilltjejen skulle inse att mer sömn behövdes om man ska vara koncentrerad fem timmar per dag. Det hade i alla fall hänt med hennes tjej.

Hur går det med frukosten då? Det märks att när hon är trött har hon svårare att äta. Annars verkar jag ha hittat en frukosträtt som hon äter utan knot och med god aptit, dessutom utan tillsatt socker och salt. Hon gillar polentagröt, helt enkelt grovmalda majsgryn kokta i mjölk och inget mer. Annars brukar risgrynsgröt på slang slinka ner. Där handlar det dock om mycket mer socker. Men frukten som ska följa med till skolan brukar oftast slinka ner som förmiddagsmellis med glädje . Just nu är äpplen favoritfrukten.

Det går lite si och så med gensvar för visat intresse för hennes skolarbete. Än så länge är det ganska svårt att få henne att berätta om vad hon har gjort under dagen. Det blir fragmentariskt och ibland ”jag kommer inte ihåg”. Men fin mapp – lika som en kompis – har hon fått för de meddelanden från skolan och ev läxblad som ska fraktas mellan skolan och hemmet. Likaså är hon stolt över sin första läsebok, en bok hon kommer att få behålla. Idag fick den följa med hem för första gången och då fick hon strikta förmaningar om att inte glömma den hemma.

I dag var lilltjejen, hennes mamma, min sambo och jag på första träffen med hennes fröken. Där fick vi veta att alla barn testats av specialundervisningsfröken första dagen och nu skulle barnen tränas in att jobba efter individuella scheman anpassade efter deras respektive behov och förkunskapsnivå. Mycket vettigt tycker jag! Skolan min systerdotter går på jobbar efter samma princip. De barn som ligger före ska få större utmaningar men att de som ligger efter ska få extra stöd. Det ger ju varje barn en chans att utvecklas på bästa sätt efter de egna förutsättningarna och den egna mognaden. Det ska bli spännande att följa lilltjejens resa mot att lära sig läsa. Hon kan de flesta bokstäverna och kan läsa kortare ord om hon ”knuffas på lite grand” men än så länge verkar inte behovet riktigt finnas att vilja läsa själv. Det verkar vara roligare (och mysigare) att få sitta nära en vuxen som läser högt.