Sjukförsäkring - tror politiker att man vill vara sjuk?

Det här inlägget hoppas jag att jag - kanske i redigerat skick - vågar skicka till regeringen.


Jag berörs ganska illa av regeringens diskussion om sjukförsäkringen för långtidssjukskrivna. Det av flera anledningar.

Om ni läst andra blogginlägg jag skrivit så tror jag det framkommit att jag är en person som kommit från enkla förhållanden där "ordning och reda, löning på freda" samt det var endast om flitens lampa lyste som belöning gavs. Det har gjort att jag i hela mitt liv försökt kämpa och ofta försakat personliga önskemål för att jobbet kallat eller för att ställa upp för andra. Ibland har jag jobbat dygnet runt för att det krävts på grund av deadlines. Vid sjukdom (infektioner o dyl) har jag fortsatt jobba. Denna inställning har av vissa beskrivits som att jag bränt ljuset från båda ändar. Kroppen har tagit stryk. Så småningom protesterade den ordentligt och jag fick en kronisk sjukdom som tyvärr inte hållit sig lugn utan har blivit sämre. Att inte längre orka som förut har varit en svår nöt för mitt mentala att knäcka.

Jag jobbar sedan en alldeles för lång tid tillbaka bara 25%. Av och till testar jag att försöka jobba mer men får bara surt tillbaka. Jag får värk och jag blir väldigt trött. Att bara slöa på semestern - att sitta och prata och ha det trevligt - tar musten ur mig. Ja, vad jag än gör så bråkar min kropp med mig. Jag har övat mig i KBT så jag känner mig mindre stressad och frustrerad över att inte längre orka men inte tusan bråkar min kropp mindre med mig för det. Sjukvården har kört i mig en dyr medicin. Än så länge har den inte givit någon verkan. Medicinen fick jag för min grundsjukdom - Sjögrens - och inte för de symptom som gjort mitt liv ganska krångligt sedan augusti 2005. Till dem verkar ingen ha någon förklaring. Och ingen verkar riktigt bry sig heller att ta reda på orsaken. Det är mot den bakgrunden - en person som jag tror uppfattas som ambitiös och inget hellre vill få sin "forna kraft" tillbaka - som man får läsa att politikerna tror man är sjuk för "sitt nöjes skull" och det känns föga upplyftande.

Om man ska sänka nivåerna i sjukförsäkringen måste även sjukvården se till att kapa köerna och höja ambitionen hos de instanser som är till för att kurera och rehabilitera oss sjuka. Staten drar in på sjukvårdsförsäkringarna samtidigt som många landsting anser sig måste göra besparingar. Visst pratas det om att lägga mer pengar på rehabilitering men om rehabilitering utan att först försöka BOTA blir huvuddevisen tror jag man kör systemet i baklås.

Jag har alltid röstat borgerligt, dock aldrig på moderaterna. Däremot har jag alltid trott att moderaterna stått för frihet, att man ska minska på skatterna så att den enskilde får själv avgöra vilket socialt trygghetssystem denne vill ha. Med minskad skatt ska man t ex kunna köpa sig en tilläggsförsäkring vid sjukdom. Nu vill samma moderater lagstadga att man inte kan få mer än 75% av sin lön i sjukersättning om man varit sjukskriven i mer än ett år. Vad har moderaterna med min lön efter skatt att göra? Håller till fullo med Tove Lifvendahl i hennes krönika i Corren 2007-10-25 om att moderaterna verkar ha hamnat ur kurs. Moderaterna verkar så misstänksamma att så fort skatten sänks eller bidrag behålls så tappar folk intresset att "göra rätt för sig". Kunde jag göra mig kvitt min sjukdom och därigenom jobba mer så skulle jag göra det. Inte sjutton är jag sjuk för mitt höga nöjes skull.

Så var den glada julen lite slut

Sitter här på torsdagsmorgonen och funderar på den jul som varit. Snörvlar och snyter mig då jag blivit förkyld. Vet inte om jag är mätt eller hungrig. "Ätrytmen" har fått sig en törn av för mycket mat vissa tider och fel sorts mat vid andra tider. Hur känns det så här "dagen efter"?

Julafton var mycket trevlig hos min sambos syster och hennes familj med "svärmor" närvarande också. Bonusbarnet verkade nöjt med sina klappar och eftersom hon var yngst i sällskapet fick hon absolut flest. De flesta av de saker hon kryssat för i leksakskatalogerna fick hon INTE eftersom alla hennes närmsta släktingar tyckte att mer plast som hon ändå inte leker med behöver hon inte. Det blev böcker, film, kläder, spel och en "teaterväska" fylld med en massa kul grejor för att kunna klä ut sig, något hon gillar mycket. Själv fick jag det jag önskade - en ny klocka. Därtill intressanta böcker och choklad - förstås. Och så fick jag göra det jag tycker är kul (i alla fall mellan varven) - att "apa" mig lite. Jag fick spela tomten. Har numer en inövad version om en tjock, gammal tomte från Rovaniemi (tomtebyn ni vet) som är lite småbitsk och ironisk.

Bästa med julafton (och tiden fram dit) är julskinkan. Skulle jag fira en minijul så skulle det bli en skinkmacka till en dutt risgrynsgröt. När jag var fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar var jag den som åt upp halva julskinkan för jag åt den till frukost, lunch, mellanmål och middag om jag fick. Numer klarar jag mig dock inte utan sötstark senap därtill. Ibland brer jag på så mycket att jag nästan nyser.

Juldagen och Annandagen tillbringade jag och sambon med att titta på film och lösa korsord samt promenera en del. Vi tycker mycket om dem som Hans Christian Nygårdh gör för Allas och Vi. Hans korsord ställer krav på ens förmåga att läsa ledtrådarna på ett annorlunda sätt och sedan vara duktig på att associera. En favorit från kryssen nu är "Rakkniv till salu!!!!" med lösningen "Ansvara". En av de absolut bästa senaste månaden är "Blir man av muljering" med svaret "Senor". Det grävdes en titt i Nordisk Familjeordbok innan vi visste vad muljering var (tillägg av j-ljud till annan konsonant). Lösningen blir ju då "självklar" - muljering av senor blir señor (uttalas senjor), dvs man på spanska.

Men mest denna morgon tänker jag på en av min amerikanska mammas kusinfruar. Anledningen är att jag tidigare i höst fick reda på att hennes bröstcancer kommit tillbaka och nu spritt sig till skelettet. Läkarna vill att hon testar en mycket tuff behandling men hon har avböjt. Hon väljer att inte förlänga livet. Vad jag förstått så har hon slutat jobba och är hemma men full av mycket starka värktabletter. Jag har träffat henne några gånger och hon verkar vara en så varm och ödmjuk person. Må hon få ett värdigt slut! Jag måste skriva det där kortet till henne! Inte för att det hjälper hennes sjukdom per se men kanske kan jag göra henne liiiiiiiite glad i alla fall.

Vidare tänker jag på alla vänner som jag inte kontaktat i den omfattning inför jul som jag velat. Ja, egentligen har jag lite dåligt samvete för att jag inte håller kontakten bättre med alla mina goa vänner världen över under HELA året och inte bara med de "obligatoriska" julhälsningarna. Samtidigt så vet jag att de har fullt upp med sina karriärer och egna familjer. Är ju dock så att jag är så nyfiken på hur de har det. Även om de flesta började som brevvänner har jag träffat dem och de är sådana supertrevliga människor så jag saknar helt enkelt kontakten med dem. Deras brev och kort sätter verkligen guldkant på tillvaron. Önskar att jag under de närmsta åren har möjligheten att träffa dem igen och vitalisera vänskapen. Men då blir det mycket resande: Schweiz, Tyskland, stora delar av USA och Australien.

Känns som vardagen pockar på nu. Har ett läsjobb att slutföra innan i morgon kväll. Ingen återvändo.....

Reflektion över Ostlänken

I senaste Dialog (Linköpings kommuns informationstidning till medborgarna) avhandlas återigen Ostlänken. Står bl a att den nya Ostlänken kommer att avlasta stambanan så att mer regionaltrafik kan gå på den samtidigt som att restiden mellan Norrköping C och Linköping C ska kortas till 15 minuter. Detta får mig att ställa mig ett antal frågor.

- avgörs en regions framtid (som så kraftigt hävdas vid argumenteringen för Ostlänken) av att restiden mellan två järnvägsstationer kortas till 15 minuter? Idag tar det drygt 20 minuter med X2000 och med pendeln (antar 1-2 stopp) dryga halvtimmen. Kommentar: redan idag är det ganska svårt att använda X2000 som pendel mellan Linköping och Norrköping då biljetten blir dyr - är SJ:s prissättning, ej Östgötatrafiken). Förutom detta så håller ju X2000 inte så ofta tidtabellen... (vilket gör resan ännu dyrare totalekonomiskt sett)

- Mig veterligt så är tiden 15 minuter Norrköping C - Linköping C beräknat efter de nya snabbtågen som planeras gå på det nya spåret. Varför indikerar man då att pendeltrafiken - som ska gå på det gamla spåret - får en så kort restid?

- X2000 tar alltså drygt 20 minuter på sig mellan dessa städer. X2000 har en topphastighet om 200 km/h. Då undrar jag vilket superpendeltåg som ska utvecklas som klarar samma sträcka på 15 minuter? Vad kostar utvecklingen av ett sådant?

- Dessutom är det ju så att det kommer att vara ytterst få av snabbtågen på det nya spåret som kommer att stanna i både Linköping och Norrköping eftersom då uppnås inte de korta restiderna upp till Stockholm (eller ner till Köpenhamn), vilken även de är argument och lönsamhetskriterier för Ostlänken (respektive ytterligare järnvägsinvesteringar).

- Även om det nu skulle bli så att det tar 15 minuter att resa mellan Linköping och Norrköping så är det ju inte så många människor som börjar sin resa på stationen och avser vara kvar där efter resans slut. Varför sägs inget om människors totala restid från start- till slutdestinationen? Varför diskuteras inte möjligheterna att korta denna totala tid? Utan att diskutera den så blir nog även i fortsättningen bilen huvudalternativet för många.

Snuttreflektioner över fiskolja

Som anställd vid LiU får jag ett elektroniskt veckobrev där diverse aktualiteter rörande universitetets "väl och ve" avhandlas. I veckans brev kunde jag läsa att barn till mammor som äter fiskolja (dvs innehållande Omega-3) får barn som är mindre allergiska . Om ändå det hade varit så när jag var liten. Då var det jag som fick fiskoljan - och det visade sig att jag var allergisk mot den! Min mor kanske hade haft möjligheten att omvandla detta för mig otjänliga till något verkansfullt så att jag sluppit bli den småallergiska person jag blivit....

Förtroende - en liten reflektion

Ja, så idag hävde vi köpet av vårt nya hus. En sak var att vi inte fick vårt motbud (för att kompensera de vid besiktningen upptäckta bristerna) accepterat. Den nog större anledningen till att vi ville häva var att vårt förtroende för säljarna och hela affären hade fått sig en törn. Det kändes som om säljarna till viss del hade mörkat information för mäklaren som på det sättet övertygats om ett kanske något missvisande marknadsvärde på huset. Eller så var det bara så att de inte hade koll på olika saker som gjorde att de gav oprecisa och delvis motsägande uppgifter. I vilket fall som helst ångrar vi oss inte. Vi har tid på oss att hitta något annat.

När någon eller något inte är vad det utger sig för att vara eller någon inte håller vad den lovat så tappar jag ganska obönhörligt förtorendet för denna/detta/denne. Jag riktigt känner hur taggarna vänds utåt och jag blir misstänksam av mig och ytterst ifrågasättande. Jag måste sedan på olika sätt överbevisas om att sakerna faktiskt förhåller sig på ett bättre sätt än de var när jag tappade förtroendet, dvs "lika bra" duger inte för att återställa förtroendet. Minsta lilla "sviktande" i återuppbyggandet av förtroendet gör att hela den del av förtroendet som återuppbyggts raderas + lite till. Sålunda krävs ännu mer för att jag ska känna förtroende igen. Helt klart innebär det att det kan ta lång tid innan förtroendet är återställt eller så misslyckas vissa personer med att återfå mitt förtroende. Det är som om en gifttagg sitter i och smittar min relation med dessa.

Reflektion över badrumsrenovering

Benke och jag har gått och tittat på hus ett tag och bestämde oss i början av oktober för ett hus. Detta hus blev så småningom föremål för besiktning. Visade sig att det vi trodde var minst problem med var största orosmomentet. Det nyrenoverade badrummet hade gjorts av ett styck ej certifierad golvbrunnsinstallatör respektive svartjobbande kakelläggare som tydligen inte kände till de i början av 2007 gällande branschnormerna för våtrum. Säljarna har inte ett kvalitetspapper att visa upp utan vill att VI som köpare ska ta reda på vad som faktiskt gjorts och därigenom känna oss trygga. Efter samtal med försäkringsbolaget och beskrivning av vad som gjorts under renoveringen så vet vi vad som måste göras - helrenovering. Jag säger bara suck! Alternativet för oss nu är att häva om inte säljarna går med på en prissänkning som täcker våra merkostnader.

Reflektion över religion och tro (rev)

Läste med viss behållning en artikel i SvD Kultur 2007-09-19 med titeln "Gud finns inte och Dawkins är hans profet" om gudlöshet. Artikeln är skriven av Ulf Jonsson, jesuitpater, som recenserar och kommenterar boken "The God Illusion" av Richard Dawkins, brittisk evolutionsbiolog. Refererade bok sägs först handla om att Gud inte finns och sedan om att religionen är orsak till enormt mycket elände och ondska. Jonsson väver vidare in kommentarer som Dawkins kollega Alister McGrath har fällt om sagda bok. Denna kollega är professor i teologi och doktor i biofysik.

Jag fastnade för i alla fall två stycken i denna artikel. Det första jag kommenterar handlar om våld. Citerar: "Hur kommer det sig att religionen i stället för att skapa medmänsklighet ofta leder till raka motsatsen? McGrath svarar genom att hänvisa till att det onda är ett allmänmänskligt problem som i lika mån drabbar teister som ateister. Dawkins å sin sida hävdar att religionen har orsakat mycket ont, vilket ateismen inte har. Förvisso har också atister fruktansvärda illdåd på sina samveten, man behöver bara tänka på Stalin. Men, hävdar Dawkins, till skillnad från religionen är det inte ateismen som sådan som har inspirerat till dessa illdåd."

Min enda kommentar till detta är att teister motiverar sitt våld med att deras religion ger dem rätten att ta till våld. Ateister motiverar däremot inte sitt våld med att de inte är troende. Snarare är deras våld beroende på brist på etik/moral, önskan om makt (till den gruppen hör säkert i artikeln omnämnde Stalin), sinnessjukdom, hat m m, dvs mänskliga svagheter som kan drabba vem som helst, så även troende. Detta gör att ateisternas våld inte är "rättfärdigat" av någon högre makt.

Jag har själv väldigt svårt med våld i religionens namn. Än värre är att några av de värsta illdåden mot människor har gjorts i religionens namn. Först, påminn er om de präster i såväl USA som Belgien som våldfört sig på barn och till och med dödat några av dem. Här hoppas jag innerligt att det inte är tron som har övertygat dessa präster att de gjort rätt i sin pedofili och mördande. Men kanske har kravet på att leva i celibat som präst gjort att de inte kunnat kontrollera medfödda behov som sedermera förvrängts och ansetts kunna tillfredsställas genom utnyttjande av barn. Barnen har säkert haft förtroende för eller känt tillit till dessa präster, något som jag anser gör prästernas brott än värre - missbruk av ställning. Något annat som jag har svårt för är förföljelse av en enskild eller en grupp råkar tro på fel Gud. Visst, i skrifterna står det om att försöka omvända dem som inte tror men att ta till våld? Det handlar ju om tro så hur kan någon varelse på denna jord verkligen veta vilken tro - om någon - som är den "rätta"? Vet någon så är det ju inte längre tro. Samtidigt så rättfärdigar aldrig - anser jag - olika åsikt i en fråga att man har rätt att förfölja, trakassera, diskriminera och t o m döda en annan människa.

Det andra handlar om Guds existens och världens tillkomst. Citerar återigen: "Argumentet mot Guds existens är intressant och förtjänar en seriös diskussion, trots vissa uppenbara svagheter. En svaghet är att det förutsätter att de mekanismer som styr den biologiska evolutionen utan vidare kan tillämpas på universums uppkomst, trots att dessa mekanismer uppkommit långt senare. Om Gud existerar är det väl dessutom rimligt att anta att han är annorlunda funtad än oss biologiska varelser och inte kan förstås som produkt av en biologisk evolutionsprocess. Vad gäller problemet med den oändliga regressen har andra tänkare redan presentrat alternativa lösningar, vilket Dawkins inte tycks känna till. En variant går ut på att Gud är unik på så sätt att han är sin egen orsak och att Gud därför är själva lösningen på regressproblemet."

Min första kommentar till ovanstående verkar vara att Jonsson själv verkar likställa Gud med en biologisk varelse eftersom han benämner Gud som "han". Vidare, även om nu Gud skulle kunna existera utan att följa biologiska lagar så undrar jag om inte Gud ändå skulle behöva lyda under fysikaliska lagar som är än mer grundläggande än de biologiska. Om inte ens det skulle gälla skulle det innebära att Gudsväsendet existerar i ett universum med andra lagar än våra, dvs ett slags parallelluniversum eller ett universum inneslutet i vårt. Men samtidigt eftersom Gud ändå kan verka i universum enligt våra lagar (Gud ska ju ingripa i våra liv på olika sätt) fascineras jag av tanken hur detta, dvs samexistens av fenomen som styrs av olika lagar, kan gå till. Mina kunskaper i grundläggande fysik är inte sådana att jag kan ge svaret på denna undran men av det jag vet så ter det sig omöjligt.

Själv tillhör jag nog den grupp som pekas ut i artikeln som bör läsa boken, dvs dem som givits en uppfostran på (viss) religiös grund men som börjat tvivla. Det jag har svårast för inom kyrkan är någon slags dubbelmoral och hyckleri. Där jag växte upp fanns det flera som alltid gick i kyrkan men samtidigt kunde vara de girigaste och otrevligaste människor. Visst, kyrkan ger förlåtelse men ska man inte försöka undvika att göra om samma "fel" igen efter att ha trott sig få förlåtelse för sin gärning, vare sig ord eller handling? Inte för att jag dömer dessa människor (för det har jag ju enligt Bibeln inte rätt att göra) men jag förstod aldrig det etiska/moraliska i dessa människors agerande. Samtidigt ska man inom kyrkan vara särskilt tolerant för dem som gör fel. Vi är ju bara mänskliga, dvs fulla av fel och brister. Innebär det - eftersom vi är "guds avbild" - att Gud själv är full av fel och brister? Är det därför hans intervenerande leder till så mycket elände?!?!? Och -för att koppla tillbaka till Guds väsen och vilka lagar som styr Guds skapande och agerande - hur kan vi vara Guds avbild om Gud är skapad enligt andra lagar än vi människor?

Kyrkan predikar kärlek och tolerans men där sägs många hårda ord om dem som inte lyckas leva upp till det Gud "kräver". Själv känner jag bara att jag kan inte leva upp till alla krav som ställs i kyrkan. Oavsett vad jag gör kommer jag att tillhöra de "förtappade". Jag känner mig bara som en hycklare i kyrkan, jag krymper som människa. Bättre då att klassas som ateist och känna sig nöjd med att försöka vara en god medmänniska. Jag har kommit till insikt om att religion är en slags meditation, där bönen är en slags medition, eller uttryckt annorlunda, ett sätt att hjälpa till att hålla vissa (enligt religionen icke önskvärda) tankar borta. Jag tror meditatationen i sig är väsentlig för den kan hjälpa en människa i olika spörsmål, dock inte om den är baserad på just religion. Min egen insikt är att ju mer jag fått insikt i kristendom (och andra religioner), desto fler frågor än svar har jag fått. Logiken i kristendom stämmer inte för mig som måste veta istället för tro. Det gör att det svar jag letar om varför världen ser ut som den gör måste vara baserat på vetenskap, inte religion.

Reflektion över matlagning

Efter att bott för mig själv i många, många år och sett matlagning som något jag gör i mån av tid och som egentligen bara är kul om jag har någon att bjuda, har matlagning blivit en mer central aktivitet för mig. Som doktorand fick jag mindre pengar att röra mig med så jag ansåg att laga mat hemma var ett bra sätt att spara pengar. Sedan när jag blev sjuk hamnade maten verkligen i fokus. Eftersom jag bara kunde äta ytterst fettsnål mat var hemlagat enda sättet att få behålla maten. Sedan lärde jag känna Gosia från Polen och för henne ville jag visa vad svensk matkultur var för något (hon fick bl a upp ögonen för lax och smörgåstårta, dvs mager sådan). Som kronan på verket träffade jag Benke och det kändes som om han var villig att vara försökskanin för mina köksexperiment. Eftersom jag för det allra mesta lyckades med det jag företog mig i köket lät han mig fortsätta.

Jag läser många matrecept men jag följer dem ytterst, ytterst sällan. En anledning är att jag ofta inte kan äta maten som den är tillagad (vanligen är orsaken att den är för fet eller innehåller lök, ävenså att kryddningen är för mesig eller rätten för salt). Den andra anledningen är jag ju inte kan experimentera om jag följer ett recept slaviskt. Receptläsande är bara ett sätt att få hum om vilka kryddor som kan fungera tillsammans och vilka tider som gäller för ett bra resultat. Man måste ju anpassa tillagning efter just de råvaror som man har. Köp av samma sorts kött vid två olika tillfällen kan kräva justering i såväl kryddor som tillvägagångssätt.

Häromdagen experimenterade jag fram följande gryta som fick stå och gotta till sig i kylen över natten och som gladeligen åts av Benke men ävenså lilltjejen. Måtten är på ett ungefär. Jag höftar alltid efter hur "det ser ut och luktar". Jag tillagade i en teflongryta om 3 l. Grytan serverades med Amandinepotatis (mandelpotatis som förädlats så att den inte kokar sönder), blandad sallad med bl a tomater och ruccola samt gele.

500 g grytkött av nöt, putsat och tillskuret i 1-1,5 cm stora kuber
gnutta rapsolja
200 g champinjoner, delade på hälften/i fyra beroende på storlek
2-3 vitlöksklyftor
3 msk mörk oxfond
1 msk fransk senap
2-3 msk stark ajvar relish
2 dl lätt creme fraiche
2 dl vatten
1 tsk torkad timjan
2 stora morötter, skalade och delade i bitar/stänger
10 varv på svartpepparkvarn (liten modell)

(1 msk maizena utrört i en gnutta kallt vatten)

Fräs kött och svamp i oljan 1/3-1/4 åt gången i olja i grytan.
Pressa vitlöken och låt fräsa med en stund.
Tillsätt fond, senap och ajvar relish och rör om.
Tillsätt creme fraiche, vatten, timjan, morötter och peppar.
Låt puttra under lock i en timme.
Smaka av. Om för blaskigt, red av med lite maizena.
Stäng av värmen och låt grytan mogna på eftervärme. Väl sval, in i kylen över natten.

Smaklig måltid!

(Kan förresten rekommendera Maud Onnermarks äppelkaka i nr 13 2007 av Tara. God! Men skippa detta med att blanda socker och kanel i en påse och stoppa i äppelbitar. Går snabbare och lika bra att strö kanel och sedan socker på smeten i formen samt att därefter bara sticka ner äppelklyftorna.)

Reflektion över min far - reviderad

Min pappa gick bort i maj, en dag innan min mor fyllde 69. Han blev 73 år och nästan 9 månader gammal. I familjen sade vi (dvs min mor, min syster och jag) att det var för väl att han inte gick bort på min mors födelsedag.

Jag trodde inte att jag skulle påverkas särskilt av min fars bortgång. Han hade inte känt igen mig under de senaste 1,5 åren så jag trodde att jag redan sagt adjö till honom (men si det hade jag inte, ska försöka återkomma till detta med sorgearbete). Jag hade helt klart dåligt samvete för att jag inte varit och hälsat på honom på gruppboendet där han bott sedan sommaren 2005 men samtidigt så hade tanken på att åka dit fått mig att känna starkt obehag. Eftersom min far var så illa däran så visste jag att han skulle ha glömt besöket så fort jag lämnat rummet men samtidigt så fanns där i bakhuvudet tanken "tänk om han ändå kommer ihåg mig just idag" (vilket han vid ett tillfälle hade gjort) och då skulle han på sitt "sedvanliga" sätt få mig att känna skuld för att jag inte varit där på länge.

Min far hade under många år varit multisjuk. Den gång vi tydligt märkte att något måste börja vara fel var julen 1997 då min far ramlade i ladugården under mjölkningen och inte kom ihåg hur det gått till. Så här i efterhand inser vi att det började tidigare eftersom min fars humör och beteende började ändra sig innan dess. Ett antal år innan fallet då han bröt lårbenet hade han opererat båda knäna, där den andra operationen gav komplikationer i form av venproppar i nedre delen av benet. Då dessa proppar släppte och satte sig i hjärta eller hjärna blev det strul i form av hjärtflimmer och tillfällig förvirring. Så småningom, både på grund av propparna och den medicin han var tvungen att ta för dem, så utvecklade han förmaksflimmer, diabetes och propporsakad demens. Därtill kom Alzheimers och den därtill hörande beteendeförändringen. Vid utveckling av Alzheimers förstärks grundpersonligheten. I min fars fall betydde det att han blev väldigt argsint av sig. Det blev ett måste för honom att ta lugnande medicin för att minska denna argsinthet.

Min far hade ingen sjukdomsinsikt. Det fanns en kort period då han köpte hälsokostpreparat som sades vara minnesstärkande men han slutade då han insåg att det inte hjälpte. Efter det så började näst intill terrorn av min mor. Hon beskylldes för att ha startat en komplott mot min far, allt i akt och mening att göra livet så besvärligt som möjligt för honom. Mor var bakom att han var tvungen att ta medicin, inte fick göra bil, inte fick behålla vapnen m m. Det gick så långt att min syster och jag trodde att vår mor skulle dö innan vår far, så nedgången mentalt blev hon.

Ni kanske undrar varför jag kallar min pappa för far. Det blev en naturlig sak då jag började känna obehag inför att vara med honom. Jag har alltid haft respekt för min far men så småningom kom jag till en gräns då jag kände en distans till honom. Jag förstod mig helt enkelt inte på honom längre, nådde liksom inte fram till honom längre. Det kändes nämligen som än vad jag gjorde så gjorde jag fel, fel som gjorde honom arg (och blev han arg så blev han näst intill otidlig). Än var det att han ansåg att jag skämdes över honom (han godtog aldrig de gånger jag tydligt bedyrade att så INTE var fallet och jag fick inte förlåtelse då jag bad om det), än att jag inte skulle tro att jag visste bättre än vad han gjorde (även om han bevisligen hade fel) eller så ansåg han helt enkelt att jag var stor på mig som utbildat mig (kommentarer av typen hur kan någon ge dig en sådan lön, tror du att du är någon), bland annat. Min far var en dubbelnatur. Utåt hölls man på piedestal (sååååå duktig), hemma fick man skit för att man var för lat. Samtidigt som jag ansågs lat så klagades det på att jag jobbade för mycket. Jag höll mig undan och sade så lite som möjligt om vad jag gjorde. Allt för att slippa kommentarer som sällan var uppmuntrande.

Det som ytterligare gjorde mig förbryllad var att han ibland var generös med pengar, detta trots gnället annars. Kommer ihåg en gång när den symaskin jag fått ta över efter min syster inte fungerade, ja då körde han på en gång ner till stan och köpte mig en ny. Blev ärligen helt paff! Det var ju inte på tal om att jag inte skulle ha en symaskin då min syster hade en. Men det var väl bara utslag av den millimeterrätvisa som mina föräldrar försökte tillämpa oss emellan.

Det som nog satte mest spår hos mig och som påverkade min relation till män var just detta med att min far var en dubbelnatur, en dubbelnatur som förstärktes av sjukdomen. Jag förstod aldrig riktigt varför han var så arg på min mor och min syster (båda hotade han till livet och inför min syster förnekade han att han kunde vara hennes far, min syster regelrätt hatade vår far till slut) och så snäll mot mig. Ja, han var snäll i den bemärkelsen att han inte hotade mig. Men ena gången var man duktig, andra gången jobbade man inte hårt nog. Bara tron att jag kan uppfattas som lat får mig fortfarande att känna starkt obehag. I mina ögon blev män helt enkelt dominerande och argsinta varelser som gav kärlek helt enligt egna villkor och bad en fara åt h-e om det inte passade (gärna genom nästan mobbningsartade kommentarer) och om man inte passade sig har de rätt att hota en, fysiskt och/eller psykiskt. Det är först nu med min underbare sambo som jag börjar tro att män faktiskt kan vara snälla, ömsinta, omtänksamma och att tycka man är OK fastän jag inte orkar jobba hårt hela tiden, att jag duger som jag är. Jag behöver inte förtjäna hans kärlek, den finns där i alla fall.

Fick inte fram allt tror jag. Ska ägna ett annat inlägg åt vad min far betydde för mig innan han blev sjuk och lite mer om hans andra sida. Den sida som var konstruktiv och positiv. Allt var nämligen inte nattsvart. Tyvärr är det dock det nattsvarta som format mitt känsloliv. Jag har verkligen känt mig liten som människa men inte som "maskin"/produktionsenhet.

Reflektion över frustration

Sedan jag fick min kroniska sjukdom och allt mer under de två senaste åren då min sjukdom förvärrats har jag ofta känt mig frustrerad. Till detta ord kan många andra ord och känslor kopplas.

Jag var innan jag blev kroniskt sjuk van att kunna jobba tills jag "stöp". Ett tag jobbade jag så mycket att jag blev så trött att jag slutade sova. Nu stupar jag långt innan jag känner mig färdig och ibland får jag t o m avstå aktiviteter, dvs jag har stupat redan innan startlinjen. Tala om att då känna sig tämligen värdelös eller åtminstonde mindre värd. Dagens samhälle är ju så inriktat mot prestation och jag är uppfostrad till att prestera och "vara duktig". Numer kan jag ju inte leva upp till de "idealen" utan får försöka göra så gott jag kan på en betydligt lägre nivå. Ibland kan jag acceptera denna minskning men ibland känner jag mig bara lat - trots att jag gjort mitt bästa - och lat är det värsta skällsord jag kan tänka mig (inbankat sedan tioårsåldern).

Ibland känner jag mig ilsken. Ilskan som jag kopplar till min frustration är nästan alltid riktad mot mig själv. Jag blir arg på mig själv för att jag inte orkar, att jag blir lättirriterad när jag blir för trött och då inte orkar vara "snäll och trevlig" (vad det nu är för självändåmål med att alltid vara "snäll och trevlig", jag vill ju ändå inte uppfattas som någon mes).

Frustrationen leder ibland till en "nej, nu dj-r känsla". Jag uppmanar mig själv att inte resignera inför sjukdomen, att den inte ska få ta över mitt liv. Den här känslan leder till ett internt peppningssamtal i mitt huvud. Samma känsla dyker ibland upp när jag har med sjukvården att göra, när jag märker att de inte har förstått vad jag velat säga om hur jag mår och hur mina symptom yttrar sig. Jag ger mig helt enkelt inte förrän de har förstått. Säkert finns det en och annan läkare som uppfattar mig som en besvärlig patient.

Motpolen till den där "nej, nu dj-r känslan" är nog vanmakt. Jag beundrar dem som säger sig kunna styra sina kroppar. Jag lyckas inte så ofta med det. Tröttheten, värken, blåsorna, kramperna m m försöker jag undvika att tänka på men problemen i sig kan jag inte få att bara "försvinna". Det är då jag känner vanmakt, att jag inte lyckas känna mig frisk. Samtidigt har jag förstått via KBT:n att det är då det är läge att bara acceptera, att gilla läget. Annars är risken stor att problemen bara blir större genom (o)medvetna låsningar i kroppen.

Frustration är sålunda ett känsla på gott och ont. Kampen går vidare mot att den alltid ska leda till en konstruktiv handling eller en positiv känsla. Inga fördömanden. Sådana tankar och ord tycker jag faktiskt mig numer vara värd att undslippa.

Reflektion över dag i öppenvården

Jag har - trots min kroniska sjukdom - aldrig legat på sjukhus utom 1 dygn för observation för misstänkt blindtarmsinflammation när jag knappt gick i skolan så en dag i öppenvården häromdagen var en ny upplevelse. Så här i efterhand kanske jag skulle ha frågat mer eller så tydligare sagt till att mer information än en tid och en mottagning krävs för en patient som aldrig fått en viss behandling tidigare. I brist på denna information försökte jag läsa in mig på Internet men det visade sig ju inte stämma med vad man gjorde här i Linköping.

Vistelsen började med blodtryckskoll och en rejäl dos kortison via dropp. Därefter kopplades den dyra medicinen (innehållande rituxemab) in - även den administrerad via dropp - med mycket låg dropphastighet initialt. Detta för att se hur jag skulle reagera. Efter att sjuksystern kollat blodtrycket så justerades dropphastigheten uppåt. Var 30:e till 45:e minut kollades blodtrycket och dropphastigheten höjdes om allt var okej. Under ca en timme var det stopp på detta eftersom jag fick väl lågt blodtryck. Att det stabiliserades på 100/60 större delen av dagen ansågs acceptabelt - jag fick ju ligga ner. Ett tag var jag lite snurrig, ett tag hade jag metallsmak i munnen och under ytterligare ett annat blodsmak men totalt sett ingen obehaglig upplevelse. Efter att den stora flaskan hade tömts in i min kropp fick jag ligga och vila 1,5 timme innan jag tilläts gå hem. Jag såg nog lite medtagen ut (stämmer, trött var jag) för systern undrade om inte någon kunde hämta mig. Hon - en mycket trevlig och omtänksam person - lånade ut telefonen så jag kunde ringa sambon som efter en stund kom och hämtade mig, en något varm person. Denna värme eftersom lågt blodtryck visst kan ge feberliknande symptom. Fortfarande ett dygn efteråt har jag något förhöjd kroppstemperatur.

Om två veckor ska jag upprepa proceduren. Då ska jag se till att ha med egen mat, en stor termos med varmt vatten och något gott mellanmålsfika. Nu visste jag inget alls om mathållningen under dagen och jag kom att sakna mellanmålen. Eftersom inget förmiddagsfika var jag vrålhungrig till lunch och åt alldeles för mycket av sjukhusmaten (som jag betalade själv, men 40 kr för varm mat inkl grönsaker och frukt är helt OK) vilket gjorde magen orolig. Jag vet ju att jag ska äta lite och ofta för att må bra men då man bara har en chans att äta under dagen - vad gör man?

Det lite trista i det hela var att jag stötte på "min" reumatolog när jag väntade på att få gå hem. Han sade att jag inte skulle vänta någon effekt av medicinen förrän upp mot 2 månader efter avslutad behandling. Det tar upp till den tiden innan kroppen "ställt om sig". Suck! Hoppas bara att den ger verkan (och att jag inte får serumsjuka av den, risken finns om än pytteliten). Jag är så less på att vara mycket och ofta trött och ha ont samt ha en massa konstiga symptom. Håll tummarna!

Reflektion över bruk av kundinformation 1

Företag som har varor att sälja har i allt större grad börjat samla information om sina kunder för att kunna ge mer personliga eller kundanpassade erbjudanden. Detta eftersom kunderna visar en större benägenhet att nappa på sådana. Känt från media är ICAs insamlande av kundinformation via dem som har företagets kundkort där bl a integritetsfrågor har varit uppe på tapeten.

Ibland undrar man dock med vilken eftertanke företag använder sådan insamlad information. Speciellt gäller detta nog när ett företag säljer min kundinformation/kundprofil vidare till tredje part. Via sådana händelser har jag, som näst intill är underviktig, fått åtskilliga erbjudanden om att köpa bantningspiller och dylikt. Vad gäller ICA så väntar jag fortfarande på anpassade erbjudanden. Av dem som skickas ut månatligen via kundkortsinformationen är det sällan jag är intresserad av fler än ett, om ens det.

De erbjudanden som dock svider mest är när jag får erbjudanden om att köpa småbarnskläder. Jag köper kläder till mitt bonusbarn som bekant (i alla fall för er som läst andra inlägg) redan börjat skolan. Hur man då som företag kan få för sig att jag har ett nyfött barn eller ett som knappt lärt sig gå och prata är för mig obegripligt. Dessutom vet de ju när jag är född. Hur stor är sannolikheten att en 40+-are har en nyfödd bebis hemma? De ska bara veta vilka sår det river upp inombords, såren som försöker läka över det faktum att jag aldrig kommer att bli en "riktig" förälder.

Reflektion över skolstart

Jag läste nyligen en insändare i Corren om vad som krävs för att barn ska lyckas i skolan. Den pekade på fasta rutiner, närvarande föräldrar istf jäktande runt till olika aktiviteter, och ett intresse för barnens skoldag/vardag.

I måndags började mitt bonusbarn i årskurs 1. I klassrummet var det fullt med förväntansfulla föräldrar. Vi - ja, även jag trots att jag inte är någon riktig förälder - fick vara med första halvtimmen innan vi skickades iväg till ett annat klassrum. Där fick vi reda på vikten av en bra frukost och att barnet bör lägga sig 19.30 på kvällen. Min sambo och jag bara tittade på varandra. Hans lilltjej har alltid varit kvällspigg utom enstaka gånger då hon somnat som en stock såväl en som två timmar tidigare än det brukliga. Jag pratade dock med min syster som har ett något äldre barn. Hon trodde att lilltjejen skulle inse att mer sömn behövdes om man ska vara koncentrerad fem timmar per dag. Det hade i alla fall hänt med hennes tjej.

Hur går det med frukosten då? Det märks att när hon är trött har hon svårare att äta. Annars verkar jag ha hittat en frukosträtt som hon äter utan knot och med god aptit, dessutom utan tillsatt socker och salt. Hon gillar polentagröt, helt enkelt grovmalda majsgryn kokta i mjölk och inget mer. Annars brukar risgrynsgröt på slang slinka ner. Där handlar det dock om mycket mer socker. Men frukten som ska följa med till skolan brukar oftast slinka ner som förmiddagsmellis med glädje . Just nu är äpplen favoritfrukten.

Det går lite si och så med gensvar för visat intresse för hennes skolarbete. Än så länge är det ganska svårt att få henne att berätta om vad hon har gjort under dagen. Det blir fragmentariskt och ibland ”jag kommer inte ihåg”. Men fin mapp – lika som en kompis – har hon fått för de meddelanden från skolan och ev läxblad som ska fraktas mellan skolan och hemmet. Likaså är hon stolt över sin första läsebok, en bok hon kommer att få behålla. Idag fick den följa med hem för första gången och då fick hon strikta förmaningar om att inte glömma den hemma.

I dag var lilltjejen, hennes mamma, min sambo och jag på första träffen med hennes fröken. Där fick vi veta att alla barn testats av specialundervisningsfröken första dagen och nu skulle barnen tränas in att jobba efter individuella scheman anpassade efter deras respektive behov och förkunskapsnivå. Mycket vettigt tycker jag! Skolan min systerdotter går på jobbar efter samma princip. De barn som ligger före ska få större utmaningar men att de som ligger efter ska få extra stöd. Det ger ju varje barn en chans att utvecklas på bästa sätt efter de egna förutsättningarna och den egna mognaden. Det ska bli spännande att följa lilltjejens resa mot att lära sig läsa. Hon kan de flesta bokstäverna och kan läsa kortare ord om hon ”knuffas på lite grand” men än så länge verkar inte behovet riktigt finnas att vilja läsa själv. Det verkar vara roligare (och mysigare) att få sitta nära en vuxen som läser högt.

Mikroreflektion över språkbruk

I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag inte fick bort känslan att vara "bonnig". Nu är det inte så att jag skäms över att vara bondebarn. Nej, långt ifrån. Att växa upp på bondgård har givit mig otroligt mycket. Jag har lärt mig en (hel) del om djur, växter, maskiner, byggande, jobba hårt, ta ansvar, bli självständig m m. Jag har fått med mig en grundläggande syn att människan är rätt liten i förhållande till naturen och dess krafter, samt att djur och natur i sig har massvis med inneboende skönhet. Det är ju dock så att jag upplever att många människor har många fördomar om bönder och bondeliv. Inte så konstigt kanske för bönder finns det inte så många av längre. Vissa tror att bönder är några tröga varelser som bara har skit under naglarna och inget mellan öronen. Andra romantiserar bondelivet och blir "grönavågare" (och snart inser att livet på landet både kräver hårt arbete och kunskap). Det var den sneda bilden jag inte ville bli associerad med. Jag ska senare skriva om min syster. Hon är bonde och jag beundrar henne mycket för det hon både kan och orkar med.

Reflektion över klassresa 1

I min presentation skriver jag att jag är bondjänta från norra Ångermanland. Jag kommer från en by där det definitivt finns åtskilliga träd, vattendrag och vackra vyer men däremot lite asfalt och inte särskilt många akademiker. Lärare fanns det några av i bygden och skogsbolagen hade någon jägmästare eller dylikt som bossade över lokalkontoret. Min far gick sex år i skola plus vad som kallades en termin i fortsättningsskola. Skogen blev hans ”hem” från 12 års ålder innan han så småningom gick över till mjölkproduktion som huvudnäring. Skogen var dock alltid ett inkomstkomplement plus att den var viktigt för rekreation – jakten! Som mjölkbonde kan man nog kalla min far ganska framåt. Han jobbade upp gården från i stort sett ett litet torp via ett antal fastighetsinköp och byggandet av några ekonomibyggnader till ett medelstort norrländskt jordbruk. Ibland var han så pass engagerad i sina visioner om att få gården större att han i stort sett dränerade ekonomin. Den hade min mor hand om och initialt handlade det om att vända på örena men att situationen så sakteliga förbättrades. Min mor hade fått ta realen men att utbilda sig till sitt drömyrke, nä, det satte föräldrarna p för. Min mor har alltid haft en talang för olika sorters handarbete (nåde om ett stygn hamnade en halv mm fel eller om baksidan av ett broderi inte var näst intill lika vacker som framsidan!) och via sparade teckningar från skoltiden kan man se att hon inte är en oäven tecknare. Istället för slöjdlärare utbildade hon sig till tandsköterska men det yrket hann hon aldrig praktisera. Istället träffade hon min far och blev bondmora… och slet ut sig på kuppen. Under flera år nu har hon haft så ont att hon inte kunnat ägna sig åt sin favoritsysselsättning – handarbetet. Man kan förstå varför mor mellan varven verkar bitter.

Mina föräldrar knuffade alltid på mig och min syster hela vägen genom gymnasiet. Knorrade vi över läxor så sade de bara typ ”bit ihop, det lönar sig sedan”. Speciellt mor vår verkade mena "ni ska ta vara på de chanser som jag aldrig fick". Under loven och många kvällar gällde även att hjälpa till på gården. Detta gällde speciellt under de varmare månaderna då det var som mest att göra. Det var tur (i oturen) att vi hade närmare en timmes bussresa enkel väg till skolan under gymnasiet. Det gjorde att många läsläxor kunde avklaras under den turen (eller så igentagandet av förlorad sömn) så att vi kunde jobba på kvällarna utan att göra avkall på skolplikterna. Vad gäller läxor så var det alltid något som min syster och jag fick klara själva. Ingen av våra föräldrar kunde hjälpa oss med dem (möjligtvis då om det var något praktiskt tekniskt, min syster gick teknisk linje).

Att jag påbörjade en slags ”klassresa” kom nog i och med att jag åkte i väg till USA efter gymnasiet. Eftersom jag aldrig gick årskurs fem så var jag inte ens 18 år fyllda då jag gick ut N-linjen. Jag ville ut och se något annat, att få perspektiv på mitt liv. Själva USA-vistelsen i sig kräver sin egen reflektion men vid hemkomsten sade mina föräldrar ”ja, utsidan känner vi igen men inte insidan”. Inte för att jag hade bott hos ”fint folk” utan snarare att jag hade blivit orädd och nyfiken på det annorlunda, samt fått möta för mig väldigt annorlunda tänkande människor med ibland helt andra värderingar. Dock måste jag tillstå att universitetstiden, som jag drog iväg till kort efter hemkomsten från USA, kändes inte helt bekväm. Det första som hände var att jag mycket plikttroget infann mig kl 8.00 på universitetet. Där fanns inte en människa. Att det fanns något som hette akademisk kvart hade jag inte en aning om. Studentlivet med fester och nationer begrep jag mig aldrig på men jag fann mig hemma i det som då kallades ”Norrsken eller 100 mil från mamma”. Studentlivet fick inte bort känslan att jag var ”bonnig” men i Norrsken fick jag känna mig stolt över att vara norrlänning. Sedan hade jag lite svårt för över bilden av det man skulle bli när man var ”färdig”. Det fanns vissa identifikationsproblem. Intresset för det jag läste hjälpte inte för jag hade inget att relatera till. Jag såg bilder och texter om olika yrken men jag kunde inte ”ta in det" för det var ju just bara ”bilder och texter”. Vart jag hamnade efter examen och hur det påverkade min vidare klassresa tar jag upp i nästa reflektion.

Reflektioner över genus i reklam och handel

Lindex borde åter igen få sig lite ovett. För några år sedan var de i blåsväder för att ha väldigt utmanande kläder för barn som vanligtvis inte har mycket hum om sexuell attraktionskraft. Jag trodde att ett företag som Lindex år 2007 inte borde ägna sig åt att förstärka könsroller. Låt mig ge ett exempel. Idag var jag till en butik i Linköping för att köpa en födelsedagspresent till mitt bonusbarn, en tjej. Herrn före i kön skulle köpa en present till en pojke. Pojkens present stoppades i en kartong med F1-bilar och segerbuckla, allt mest i blått och något klarrött. Vad fick jag med mig? Jo, en kartong med tårta och annat sockersött och allt i enbart rosa toner! Jag sade till expediten att jag tyckte det var dåligt att Lindex har sådan kartonger, att de borde vara neutrala. Expediten erbjöd mig då en "pojk"-kartong eller att jag skulle gå till övervåningen för att få en neutral kartong, dvs en sådan som ges till dem som köper damkläder. Dåligt Lindex!

Eftersom jag undervisar i marknadsföring och förmåga att utvärdera reklam och ta fram reklambudskap ingår som liten den i kursen "samlar" jag på annonser. Det gör att jag gärna tar emot reklam i brevlådan (förlåt mig miljövänner, lovar att allt jag inte använder går till pappersåtervinningen!) för att se hur "trenderna går" inom reklamen. Idag kom ett litet häfte från Ur&Penn och det gjorde mig rent ut sagt arg. Det jag blev minst upprörd över var de sedvanliga erbjudandena till barnen, dvs rosa och "gull-lull" till tjejerna och mörka färger och "tufft" till grabbarna. Värre var vuxenreklamen. Första "hickan": en tjej med mycket uppknäppt illröd blus (svart BH väl synlig), sug i blicken och illröda läppar, nätstrumpor och röda, högklackade lackskor osv framtill i bilden och i bakgrunden en tuff kille m mycket tatueringar sittandes i en soffa med ansiktet bara halvt synligt. Tittar man noga på killens arm så ser man produkten hela annonsen gör reklam för. Andra: Reklam för märket Jet Set. Två tjejer i tajta, mycket korta (och genom att de sitter ner täcker de knappt trosorna) klänningar i glansigt/glittrigt tyg, bysten håller sig knappt innanför klänningen och återigen är det sug i blicken där den ena tjejen har plutmun med händerna ner mot skrevet. Båda tjejerna är superblonderade och hårt sminkade. Tittar man efter hittar man en klocka på ena flickans arm men går den att återfinna på sidan eller på något annat uppslag? Nej! Tre: Reklam för Axcent. Här är bilden inte utmanande sexuellt och klockorna syns tydligt samt kan enkelt återfinnas på uppslaget. Det som störde mig här var själva utformningen. Tjejen verkar vara väldigt fint klädd (hårnät syns om man tittar efter, indikerar festklädsel) MEN att killens arm - som är mycket maskulin, muskulös och rikt behårad - täcker kvinnans ögon och uttrycket i kvinnans ansikte uttrycker ett slags förvåning ,som om hon inte längre tillåts titta. I mina ögon uttrycker bilden att killen har makt över tjejen, att hon ska underkasta sig honom på något vis. Tufft manligt mot vänt, vackert feminint.

Jag undrar bara: Varför tillåts denna syn på kvinnan i reklamen och varför har vi inte kommit längre i synen på män och kvinnor (manligt/kvinnligt) i Sverige?

Reflektion över teknikskiften 1

Jag har läst en del om hur det går det till när ny teknik accepteras på marknaden och av oss konsumenter. En del av mitt avhandlingsarbete handlade om teknikskifte i en teknik av infrastrukturell art där den nya tekniken skulle bestå av sammanslagning av två etablerade men vidareutvecklade tekniker. Min forskning visade bl a att det är av stor vikt att inse i vilken teknikfamilj den nya tekniken främst hör hemma då detta bestämmer vilka aktörer som anses mest legitima eller accepterade i beslutsprocesserna kring densamma. Nedan ska jag göra ett försök att reflektera över ett teknikskifte där tekniken är radikalt annorlunda än den rådande men att den ska såväl ersätta som komplettera den existerande. Det område som behandlas är synnerligen aktuellt - hur löser vi framtidens transporter? Det system jag kommer att referera till ett flertal gånger är spårbilar (av vissa kallade spårtaxi). Mer information om sådana system hittar du enklast på Benkes blogg.

Från historien kan man förstå att det över tiden sker radikala teknikförändringar (dvs ett teknikskifte) som på ett kraftfullt sätt visar sig lösa ett problem på ett mycket effektivare sätt än den teknik(/de tekniksystem) som är i bruk. Dagens beslutsfattare inom trafiksystem har mig veterligt aldrig varit med om att besluta om ett radikalt teknikskifte utan de förbättringar och förändringar som skett har varit av det inkrementella slaget utan att i grunden påverka kärntekniken. För exempel, se figur 2. Vad jag vill visa med figur 2 är att inom t ex järnvägar så är konceptet i stort sett detsamma ända sedan järnvägarna lanserades i mitten av 1800-talet. Det handlar i grund och botten om ett lok som drar vagnar på ett spår. Allt eftersom tiden har gått har man kommit på andra sätt att driva detta lok framåt, kommit på lite bättre system att bromsa tågsettet, ökat komforten för passagerarna, förfinat beräkningsrutinerna för dimensionering av system etc men grundprinciperna är alltså fortfarande desamma.

Forskningen om teknikskiften har även visat på att de nya tekniklösningarna ytterst sällan funnits att söka hos utvecklare och producenter (härefter kallade producenter) av den befintliga tekniken. Detta eftersom dessa aktörer styrs av vad Jonsson et al. (2000) beskriver som den rådande sociokulturen (dvs den kultur som styr teknikutvecklingen) där den nya tekniken inte passar in. Vidare, med dagens specialisering och optimering av produktionsapparaterna har producenter av de befintliga systemen oftast varken tid eller kunskap att tänka i helt nya banor. Snarare har det visat sig att när en ny teknik dykt upp som hotar att ta över försöker producenter av den befintliga tekniken att motverka den nya teknikens framväxt. Eftersom sociokultur omfattar alla som på något sätt har ett intresse i en viss teknik (Jonsson et al, 2000) kan detta beteende återfinnas även hos andra aktörer inom den befintliga tekniken. Sådana aktörer kan vara politiker, trafikplanerare, personer som utvecklar modeller för beräkning av samhällsnytta, forskningsanslagsgivare m fl.

För spårbilar finns ett antal exempel på detta "motvalsagerande". Två exempel ges här. I Jonsson et al (2000) omnämns spårbilar endast med citat från en uttalad förespråkare för snabbspårvägar (Light Rail) och erkänd motståndare till spårbilar. En rapport skriven av konsultföretaget Trivector (Trivector, 2001) omnämner i löptexten spårbilar som ett alternativt trafiksystem men tar ej med spårbilar i den slutliga jämförelsetabellen mellan de i rapporten omnämnda systemen. Eftersom radikala teknikförändringar ofta är baserade på ny sorts kunskap medför de sk kunskapförstörelse och hotar alltså basen för existerande aktörer (Tushman & Anderson, 1986) vilket naturligtvis ur deras synvinkel inte är önskvärt - de måste ju avfärda sin kunskap som den bästa kunskapen. Att "tvingas" lära om är inte alltid lätt! Samtidigt så besitter endast ett fåtal av köparna tillräcklig kunskap om den nya tekniken och naturligtvis - eftersom tekniken är ny - ses en investering i denna som riskabel. Samma sak gäller användarna - dvs vanliga privatpersoner som du och jag - hur ska de kunna ha en uppfattning om något som de aldrig kunnat provåka i eller testa på annat sätt?

Denna risk - och därmed tvekan kring accepterande av den ny tekniken - har bl a sin grund i den nya teknikens teknikmognad när den först presenteras på marknaden. Tittar man historiskt på radikalt nya tekniker har de initialt knappt varit likvärdiga den befintliga tekniken (t ex så gick ju de första bilarna knappt snabbare än vad en häst sprang och säkerheten var allt annat än hög). Det har inneburit att det endast varit innovatörer och kanske en del tidiga anammare som trott på den nya tekniken och sett dess potential. För att nå den stora massan har krävts att ett antal faktorer varit gynsamma för den nya tekniken, där tekniken i sig sällan varit den avgörande faktorn. (Christensen, 2000) Forskning har visat på att aspekter såsom företagsövergripande tillgångar (t ex marknadskanaler, varumärke och vad som krävs för kunden i form av inlärning och kostnad för att byta till den nya tekniken), industriregleringar, enskilda företags strategiska agerande och kommunikationen mellan användare och tillverkare är starkt avgörande för en ny tekniks möjligheter (Utterback, 1994). I och med Vinnovas utlysning "Framtidens persontransporter" under våren/sommaren 2007 finns det en del att reflektera över vad gäller dessa aspekter. Återkommer i ett annat inlägg med en fördjupning här.


















Figur 2. Exempel på teknikutveckling inom järnvägar (tillämpning av Grundström, 2003)

En hel del forskning har redan skett inom området hur teknikskiften sker, och de olika aspekter som kan anses påverka acceptansen av den nya tekniken. Samtidigt kan konstateras att den allra största delen av studierna rörande teknikskiften har gjorts i efterhand. Spårbilar anses av vissa ha potentialen att bli ett sådant teknikskifte inom segmentet persontransporter. Det intressanta ur min forskningssynvinkel skulle vara att kunna observera denna process medan den. Ett sådant studium skulle leda till nya insikter i vilka mekanismer som styr framväxten och acceptansen av den nya tekniken. Som jag indikerade tidigare har ju endast fåtal aktörer insikt i vad spårbilar är för något och därför vet t ex beslutsfattare inte hur de ska värdera konceptet. Eftersom transportsektorn (och även energiområdet) står inför stora utmaningar p g a klimathotet där, för att citera Albert Einstein, ”det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka” så anser jag att förståelsen för teknikskiften och mekanismerna som styr dem är av stor vikt.

Vid beslut om adoption av en innovation (i detta fall ett teknikskifte i form av ett spårbilssystem) interagerar ett antal mekanismer. När en ny teknik presenteras kan antas att de som ska anamma tekniken (adopterare) har vissa egenskaper (t ex kunskapsnivå, förändringsbenägenhet) samtidigt som samhället med alla dess aktörer (samhället) är utformat på ett sätt som påverkar i vilken grad teknikförändringar och beslut därom kan ske (t ex i vilken grad ges bidrag för att testa och utvärdera nya system). Adopteraren får kunskap om den nya tekniken via olika kommunikationskällor vilka såväl propagerar för som mot den nya tekniken. Denna kunskap färgas av såväl adopteraren själv som det omgivande samhället. Huruvida adopteraren får en positiv uppfattning om den nya tekniken beror – förutom av hur samhället är konstruerat och adopteraren själv – även av vilka egenskaper den nya tekniken uppfattas ha. (Rogers and Shoemaker, 1971. se figur 3 för tillämpning)

Finge jag forskningsmedel skulle jag vilja belysa och undersöka följande två aspekter:
1. Göra en litteratursammanställning om de mekanismer som interagerar vid ett teknikskifte och kommunicera den till berörda parter. Syftet skulle vara att medvetandegöra dessa om den förändringsobenägenhet som synes råda inför utmaningen att lösa framtidens persontransporter. Trenden idag är att förfina befintliga system (och historien visar att sådana förfiningar får allt mindre effekt ju mognare ett tekniksystem är), inte att våga tänka i nya banor.
2. Undersökning av vad ”mottagarvariabler”, ”det sociala systemets variabler”, ”kommunikationskällor” och ”spårbilars karakteristik som den uppfattas” (enligt figur 3) innebär bland några av de inblandade aktörerna för att få en bild av var i adoptionsprocessen spårbilar befinner sig och varför acceptansläget ser ut som det gör. Huvuduppgiften är helt enkelt att ta reda på vad som styr och hur styrs olika regelverks utforming avseende nya transportsystem. Detta skulle genomföras genom intervjuer med ett antal nyckelaktörer som har med infrastrukturinvesteringar och infrastrukturutveckling att göra. För att få balans i vad intervjupersonerna säger skulle jag även analysera olika typer av sekundärdata, dvs utvärdera om samma signaler skickas via olika kanaler.

Figur 3. Processen vid adoption, initialfasen

Referenser:

Christensen, C (2000) The Innovator’s Dilemma. New York: Harper Business.
Grundström, C (2003) Gaining influence in standard-setting processes: a discussion of underlying mechanisms in 3G mobile telephony technology development. Linköping studies in management and economics, dissertations, no 60.
Jonsson, D, Gullberg, A, Jungmar, M, Kaijser, A och Steen, P (2000) Infrastrukturens dynamik – om sociotekniska förändringsprocesser och hållbar utveckling. Stockholm: Forskningsgruppen för miljöstrategisk studier, fms-rapport 2000:1, ISBN: 91-7056-102-8
Rogers, E. M. and Shoemaker F. F. (1971) Communication of Innovations. New York: The Free Press.
Trivector (2001) LinkLink. Kollektivtrafiksystem för Utvecklingsbältet i Linköping. Trivector Traffic AB, Rapport 2001:63, Version 1.1, 3 juni 2002.
Tushman, M L och Anderson P (1986) Technological Discontinuities and Organizational Environments. Administrative Science Quaterly, 31 (September), pp. 439-465.
Utterback, J M (1994) Mastering the dynamics of innovation - how companies can seize opportunities in the face of technological change. Boston, MA: Harvard Business School Press.

Reflektioner över att bli sjuk, sjukvård och sjukskrivningar

Efter drygt tio år av många övertidstimmar (skämtade då friskt om att jag var ”gift med jobbet”) och återkommande infektioner började min kropp säga ifrån våren 2001. Under de ”ständiga” infektionerna åt jag paracetamol och körde på ”som vanligt” (vilket ledde till överkänslighet mot ämnet i fråga). Varken de många övertidstimmarna (ibland sov jag på jobbet för att spara tid – slapp ju åka hem!) eller ignorerandet av min kropps protester i form av bl a kraschad mage, förkylningar och sömnsvårigheter kan jag väl så här i efterhand knappast kalla genomtänkt. Men sjukskrev mig det gjorde jag inte. På sin höjd tog jag ut en semesterdag eller komptid om jag absolut inte kom ur sängen.

Det var under våren 2001 när jag var gästforskare i Australien som jag började få mystiska åkommor. Efter att först ha valsat runt i sjukvården i Australien (Sverige har bra sjukvårdsavtal med det landet avseende akuta hälsoproblem) och sedan i Sverige fick jag diagnosen Sjögrens syndrom tidigt 2003, detta efter otaliga undersökningar med ca 3 månaders väntetid mellan varje (dvs vårdgarantitiden nyttjad till fullo i de flesta fall). Under dessa nästan två år var jag sjukskriven i olika grad, som mest ca fem månader heltid efter hemkomst till Sverige då jag var helt slutkörd fysiskt och mentalt, men med gott stöd från arbetsgivaren fick jag komma igen i den takt som kroppen orkade. (För er som inte vet så är Sjögrens en autoimmun sjukdom som räknas in bland de reumatiska åkommorna. Länk till mer information: Reumatikerförbundet.)

Tack vare insättandet av kortison klarade jag under drygt två år att till stora delar jobba heltid. Endast då min Sjögrens gav mig för mycket värk eller trötthet (kunde absolut inte hålla mig vaken) gick jag ner i arbetstid under en vecka för att samla kraft. ”Gamle Luther” satt på min axel och sade att kämpa på. Han manade: Du måste förtjäna ditt levebröd så sjåpa dig inte.

Min ”roligaste” resa tillsammans med sjukvården har varit sedan augusti 2005. Jag upptäckte då att jag fått två intermittent återkommande svullnader i höger armhåla. För att få besked om vad detta kunde vara som allt eftersom tiden led gav mig mer och mer problem med bla olika smärttillstånd, ”sprängkänsla” och domningar i allt större delar av kroppen har jag besökt minst tio olika kliniker på Universitetssjukhuset i Linköping. Mest möttes jag av en reaktion av typen ”oj, det här har jag inte sett förut. Hm, lycka till hos nästa”, dvs ytterst få läkare tog på sig en utredande roll. M a o kunde läkaren inte enkelt svara så tillbaka till den remitterande instansen. Förutom att det nästan alltid tagit minst tre månader mellan varje besök (exklusive remitterande läkares handläggningstid från beslut om remittering) så har jag själv fått vara idog och ringa olika kliniker för att säkerställa mig om att de faktiskt fått de papper som de borde (och så har inte alltid varit fallet, vilket har resulterat i något som närmast kan beskrivas som rena cirkusen). Nu två år efter första uppkomsten av problemet finns det en teori om varför jag har de besvär jag har (kan enkelt uttryckas som att min Sjögrens har ”mopsat” upp sig och tar i med större kraft på ett ovanligt sätt) och jag ska få vara lite utav ”försökskanin” för en mycket potent medicin som inte använts så länge på patienter med min diagnos (men däremot på dem som har non-Hodgins lymfom).

Teorierna om vad som drabbat mig tog ny fart under våren 2007 och det har nog ”räddat” mig från det som förr kallades ”sjukpensionär”. Jag har ju varit deltidssjukskriven i två år. En alldeles för lång period enligt de nya bedömningsgrunderna. Jag undrar hur mycket samhället sparat om jag ”tagits på allvar” i sjukvården och därigenom fått högre prioritet och kortat väntetiderna mellan varje läkarbesök och undersökning. Jag är ju trots allt mitt i livet och ska ha över 20 år kvar till pensionen. Eftersom jag tillhör dem som har en hyfsat god lön via min lektorstjänst så är det en del skattepengar det handlar om. Dessutom, efter att ha varit på en mängd olika kliniker så ställer jag min en del frågor om hur sjukvården nyttjar sina resurser och hur den är organiserad. Ska försöka återkomma till detta.

Det sägs ibland att man måste vara frisk för att vara sjuk i Sverige. Jag tackar innerligt – någon - att jag haft orken nog att kämpa mot läkarna. Jag har istället för att ge upp och acceptera enkla förklaringar har jag läst på Internet och försökt hitta information för vidare diskussioner med läkare eller för att förstå vad de sagt (eller inte). Otaliga är de mejl jag skrivit där jag talat om att det jag drabbats av har inte klingat av, att det har snarare blivit värre och ju mer jag har lärt mig om min kropps reaktioner, desto bättre har jag kunna beskriva symptomen. Jag rekommenderar alla som blir sjuka med något udda: för dagbok över symptomen. Hur, när och var i kroppen (och gärna vad du höll på med när de uppträdde), ja, allt om dina problem ska ned på papper så noggrant som möjligt. Dessutom ska antecknas med vilken sjukvårdsinstans kontakt har tagits, när det skedde och vad som avhandlades. Allt detta för att du som patient vid behov ska kunna argumentera sakligt för din sak.

Under den här tiden är jag innerligt glad över att jag inte varit hemfallen åt att titta för djupt i vare sig tablettburkar eller flaskor med alkoholhaltigt innehåll. Ibland har jag varit så less och frustrerad av smärta och trötthet samt av att vänta på någon form av besked om vad som drabbat mig att jag bara velat ”gå ut genom dörren och aldrig komma igen” men tack vare att jag kunnat prata, skriva av eller ”gråta ut” min frustration har jag orkat ett tag till. Speciellt när jag känt att jag blivit missförstådd eller inte blivit trodd har jag bara blivit upprörd vilket har givit mig ny energi att kämpa. Jag verkar till min egen förvåning ha en del ”djävlaranamma” och att inte ge upp i första taget.

Samtidigt vill jag skicka ett varmt tack till min distriktsläkare. Han har tålmodigt lyssnat på mig när andra bara har ruskat på huvudet och tagit sig tiden att skicka mig till instanser där han trott att jag kan få hjälp (t ex underbara Smärt- och Rehab som har helhetssyn på patienten, varför har inte fler instanser den patientsynen?). Önskar att alla kunde få ha en sådan läkarkontakt. Samma gäller min reumatolog på universitetssjukhuset. En tålmodigt lyssnande människa som tar mig på allvar och som lagt ner tid på fritiden för att leta fram vetenskapliga artiklar som beskriver mitt något udda problem (och ger möjliga behandlingar av det). Min sjukgymnast på reumatologen ska också ha stort tack. Genom henne får jag kämpa på ett för mig bra sätt i varmvattensbassäng och hon lär mig basal kroppskännedom. Själv kämpar jag på med stresshantering och att lära mig att det är OK att ta det lugnt och att jag inte alltid måste prestera. Trots alla reportage i olika media om Försäkringskassans agerande vill jag skicka en tanke till min rehabiliteringskontakt där. Då jag som patient visar ett intresse för och engagemang i att förbättra min situation så visar hon tålamod för den tid det tar att uppnå detta.

Reflektion över kunskapsinhämtning 1

Sitter och funderar över den tentamen jag har att författa. Snarare på de reaktioner och svar jag får på de frågor jag ställer i tentamen. De bästa svaren jag kan få i min mening är när studenten så väl tagit till sig ämnet att han/hon kan självständigt formulera svar och inte bara lämnar direkta memoreringar ur kurslitteraturen eller föreläsningsanteckningarna. Sådana svar - som innehåller ett personligt ställningstagande till det inlärda - renderar oftast ett vid rättningen ditritat glatt ansikte från min sida. Jag känner mig helt enkelt överraskad över "fräschheten" i svaret, distansen till kursboken och att det inte finns någon avsikt från studenten att försöka svara som studenten tror att jag vill ha svaret. Det sista är tyvärr alldeles för vanligt. Det märks när vissa studenter pluggar. De vill ta typtentor med tydliga svar att memorera. Jag föredrar att ge lösningsförslag till tentamina istället för färdiga svar. I ett lösningsförslag ges sidhänvisningar till de sidor där svaret finns att inhämta (bland en mängd för frågan tämligen irrelevant information).
Har kommit till insikt att jag som lärare aldrig kan lära någon något, bara att stimulera någon att vilja ta till sig ett material. Den utmaningen är mycket större än att bara presentera en kursbok. Det gäller att komma på bra övningar och frågor som engagerar den studerande för och i ämnet. Återkommer i frågan.