Skuldbelagd relation, del 3

Det finns betydligt fler aspekter varför jag känner skuld i min relation till min mor. En är att jag känner mig som en "snyltare" på något vis. Mor och far har alltid ställt upp med pengar när det har behövts. Iofs har jag inte lånat av mina föräldrar men de har varit väldigt schyssta att ställa upp när vi kämpat för något särkskilt. Speciellt tänker jag på att jag fick åka utomlands 1 år när jag gått ut gymnasiet. Det var en gigantisk uppoffring som jag förstod av min mors kommentarer om behov av fickpengar under det året. Jag funderar på om jag någonsin tackat dem för det på "rätt sätt". Ett tack kanske är att jag vågade göra de saker jag gjorde när jag väl kom hem (dra iväg till Linköping och plugga, ja, allt det där som jag berättat om som jag kallar att jag haft mycket att vara tacksam för). Att jag "blev något av". Utan det året hade jag säkert fortsatt att vara en snäll men väldigt "grå" mus (som alltid velat slutat vara en sådan men aldrig begripit sig på hur det ska gå till). (Dock ska påpekas att jag säkert verkade otacksam när jag insåg att det var lättare att prata svåra saker med mina amerikanska föräldrar än med mina biologiska - men man ju inte rå för "kommunikationskemin", med vilka den stämmer.) Andra saker de bidragit till är att de köpte min första bil åt mig och jag fick pengar till bl a en soffa och ett bord när jag flyttade hemifrån. Väldigt snällt av dem. På sätt och vis anser jag att jag tackat i alla fall genom att hjälpa till på gården (och en del med sysslor runt huset mor bor i) i den mån jag kunnat även sedan jag flyttat hemifrån. Men uppfattas jag som tillräckligt tacksam?

En annan tung sak jag grämer mig för att jag inte kan stötta min mor i hennes sjukdom. Jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt. Känner mig otillräcklig som lyssnare och jag kan pga min egen sjukdom inte hjälpa till. Tidigare flydde jag nog (mentalt och till ständigt jobbande) för jag var rädd för att engagera mig, att bli avkrävd något som jag visste att jag inte skulle kunna leva upp till, klara av på ett tillräckligt bra sätt. Är så att min mor började visa tecken på diverse problem redan runt 35 år (diskbråck allaredan vid ca 28 år) men tapper som hon är kämpade hon vidare tills det inte gick längre och problemen inte var reversibla. Fick hon något stöd från min far under denna period? Nähä du, hon fick skit för det mesta. Att hon var lat och oduglig, att hon inbillade sig alltihop, att hon åt mer än honom (mor åt mer under en period då jag tror hon var minst sagt olycklig), att hon gnällde en massa i onödan osv. Då ska man betänka att min mor är kort och min far var 40 cm längre och stark som en oxe. Det som gick lätt som en dans för honom fick hon verkligen kämpa för att klara. Inte heller tror jag att hon någonsin fick ett tack av min far för det hon gjorde på gården (jobbade ute, skötte bokföringen, skötte hemmet). Jag beundrar henne för hennes styrka som måste finnas där. Jag skulle ha brutiti ihop såväl fysiskt som psykiskt för länge sedan.

Men nu känner jag bara en ravin mellan min mor och mig själv. Jag når inte fram. Kanske ställer jag för stora krav på mig själv avseende min förmåga att hjälpa och stötta men oavsett vad jag gör så känner jag mig otillräcklig.... och obekväm. Jag klarar aldrig av att säga till min mor att jag beundrar henne för allt hon gjort och allt hon kan inom t ex sömnad så läser hon detta någon gång så ska hon veta att det är så jag känner. Jag kan inte säga det (blir bara fel, krystat och stelt) men jag hoppas på något sätt att hon ska känna det. Jag vill bara att min mor ska känna stolthet och inte bitterhet över det hon åstadkommit i sitt liv. Det blev inte alls som hon tänkt sig och den andra vägen som vandrades (än den önskade) har minst sagt varit törnefylld och besvärlig men mor har vandrat längs den som en sann kämpe.

Skuldbelagd relation, del 2

Min mor fyller jämna år i år om ca en månad och jag kommer att åka upp för att gratta henne. Fick frågan av en kompis idag om jag verkligen vill åka eller om jag kände mig tvungen för att vara "en god dotter" och kommer att må dåligt av att åka.


Det har aldrig fallit mig in att inte åka upp men det känns lite trist att få varken "gubben" eller lilltjejen med mig för jag vet att ett beslut att inte komma skulle ses som "oförlåtligt". Jag vet med mig att jag kommer att känna mig obekväm långa stunder och jag kommer att bli gräsligt trött även om jag säkert kommer att försöka hålla god min ända tills jag klappar ihop av övertrötthet och bara gråter. Det obekväma kommer av att jag inte kommer att förstå eller inse hur min mor vill ha det, inte heller hennes reaktioner eller kommentarer kring det som kommer att hända. Det obekväma kommer även av att jag säkert kommer att spela teater, försöka vara den jag tror min mor vill att jag ska vara. Men samtidigt så hoppas och tror jag att vi kommer att ha trevligt tillsammans. Och att mor får lagom många besökare.


Det där med "att spela teater" är också en aspekt varför jag känner mig skuldbelagd i min relation till min mor. Jag känner inte att jag kan vara den jag är inför min mor. Jag "låtsas" hålla med och vara intresserad av saker som jag egentligen inte bryr mig så mycket om (eller inte alls) längre. Eller att jag har fått andra värderingar i en viss fråga. Men jag vill ju inte gör min mor besviken över att ha "blivit någon annan". Jag känner att jag måste hålla igen med vad jag säger i en hel del frågor för jag vet med mig att jag numer har andra åsikter än min mor. Yttrycker jag dem så känner jag mig som en "elefant i glashus", klampar runt och förstör (stämningen i det här fallet). Bättre sålunda att jag tiger och "spelar med". Denna rädsla för att förstöra stämningen tror jag har med min barndom att göra. Min far och min mor grälade ofta inför oss barn och jag tog alltid illa vid mig. Jag tog på mig en slags medlarroll för jag ville att de elaka orden skulle ta slut. Trots mina försök att medla gjorde de inte det och jag kände mig misslyckad över att inte ha fått stopp på det hela. Ofta kände jag mig som del av orsaken till att de bråkade (jag borde ha gjort något mer i något avseende, ngt preventivt).

En annan aspekt är att min mor nog inte inser att hon av och till sårar mig. Var som i vintras när jag var uppe och hälsade på. Efter varje samtal med min mor så kände jag mig rätt mentalt trött och tillplattad, som att hon indikerade (inte sade rakt ut, kanske mer rätt med "insinuerade") att jag borde eller skulle ha gjort olika saker (på ett visst vis), sådant som jag vet med mig att jag inte har en rimlig chans att göra i mitt nuvarande tillstånd. Samtidigt känner jag att jag måste vakta min tunga så jag inte sårar min mor. Det gör jag säkert ideligen men när hon säger något (om hon säger något) så blir det bara ibland och då lite "småsyrligt".

Det hela gör att jag undrar om min mor känner mig eller om hon lever i en tro att veta vem jag är, hur jag känner, hur jag fungerar osv. Utifrån vad jag skrev tidigare om att jag inte verkar känna min mor kanske vi går omkring på var sitt håll med vanföreställningar om hur vi tror den andre är. Är kanske så att vi går omkring och spelar teater på var sitt håll i tron att det agerandet är bästa sättet att "göra den andre nöjd" medan det kanske bara är pålagda masker av tillgjordhet som i realiteten bara skapar olika slag av missförstånd, förstärkt felaktiga uppfattningar och dylikt?

Ingen människa är ofelbar och vi har alla våra sidor som kräver en del tålamod och respekterande för att kunna hantera. Oftast har dock människor fler positiva sidor än negativa, bara man lär sig ignorera eller i alla fall inte låter sig störas av de sidor man har svårast för. Det jag måste kämpa med i min relation med min mor är främst det att hon så ofta lyfter fram det negativa hos personer och händelser först (och många gånger bara det negativa). För mig är det så otroligt jobbigt att betrakta omvärlden på det sättet. Själv skulle jag inte stå ut med en sådan syn på tillvaron.

Skuldbelagd relation, del 1

Det här är nog det svåraste inlägg jag försökt mig på att skriva för jag ämnar sätta ord på de känslor jag har inför relationen jag har med min mor. Viktigt nu anser jag att jag skriver i jag-termer så det tydligt framgår att det är jag som är avsändaren.

När jag åkte hem i juni 2007 till fars begravning insåg jag att jag inte känner min mor särskilt väl. Trots de "dystra omständigheterna" så visade mor sidor som jag aldrig eller ytterst sällan sett hos henne. Det var nämligen så att min mor skämtade och det är inte något jag är van vid. Jag har snarare upplevt att hon känt sig "generad" då hon tyckt något varit roligt och försökt hålla tillbaka viljan att skratta. Frågan jag ställer mig om hon alltid varit så eller om det är relationen med min far som gjort henne så "tillbakahållande". Enligt min uppfattning var det liksom min far som hade "rätten" att vara rolig och hennes humor/behov av att vara rolig fick liksom inte plats.

Det jag funderar mest över är varför jag känner mig så full av skuld när jag träffar eller pratar med min mor, varför jag upplever att jag känner mig som en "dålig människa" så fort jag tar kontakt med henne. Det är ju inte så att min mor är någon ond människa, långt ifrån. Däremot så uppfattar jag att det är så viktigt att följa principer för henne oavsett vad principerna innebär eller omfattar. Med andra ord är principen i sig det viktigaste, inte vilka konsekvenser den för med sig. Det kan - enligt mitt sätt att se det - leda till att följandet av en viss princip gör att man sårar en annan människa istället för att kanske göra den andra människan glad genom att våga bryta mot principen.

Jag upplever nämligen att min mor lever mer enligt regler än att våga följa sina känslor och tro på sig själv och sin maggropskänsla. Min uppfattning är att reglerna hjälper henne att kompensera för en dålig självkänsla, att de blir som en fasad att skydda sig bakom. Till viss del gör det att jag sällan uppfattar att jag når fram till min riktiga, verkliga mor. Vem är egentligen Naima Eivor, född Larsson? Jag ställer mig också frågan om min mor känner sig som en fri människa eller om dessa principer hindrar henne från att vara den hon innerst inne vill vara. Men som sagt, jag vet inte och jag vet inte heller hur jag någonsin ska få reda på vad hon tycker och känner i den här frågan. Jag upplever risken som stor att om jag tar upp det här med att om hon känner sig fri/oberoende/ha kontroll över sitt eget liv så kommer hon att känna sig anklagad på något sätt och blir det den reaktionen så blir vårt samtal aldrig konstruktivt. Från tidigare erfarenheter vet jag också att dessa diskussioner brukar leda till att hon uttrycker att hennes liv blev förstört, att det inte blev som hon tänkt sig och tanken jag hade med att ta upp hennes känsla av "frihet" - att våga se framåt, att ta nya tag nu när far är borta - går helt om intet. Det blir bara ett ältande av det som varit och som ändå inte går att påverka. Den delen kan jag definitivt inte hjälpa henne med för det som hänt har hänt. Samtidigt så känner jag skuld för att jag inte bättre kan hjälpa henne att våga släppa det som varit. Krasst så har hon - även om hälsan inte är så god - bara sig själv att tänka på framöver. Kanske är det det som skrämmer? Att inte längre ha far som var mycket beroende av henne (om än mycket otacksam skulle jag vilja påstå)?

Istället för att flytta

Benke och jag har tittat på en del hus det senaste året (dock utan att hitta något som uppfyller våra krav på läge/tomt och planlösning) eftersom vi velat ha ett femte rum som skulle fungera som ett musikrum för Benke. Tidigare stod keyboarden i sovrummet men det fungerade inte så bra eftersom när han kände för att spela så hade jag ofta behov av att sova/vila. Istället för hus så har det tills vidare blivit omflyttning i lägenheten. Hemmakontoret har nu hamnat i sovrummet. Det gör inte mig någonting eftersom 1) jag sedan drygt ett halvår jobbar mest från sovrummet (sitter uppallrad med kuddar i sängen och med datorn i knät - minst jobbigt då), 2) när jag bodde för mig själv i sisådär 15 år så hade jag skrivbord och dator i sovrummet, samt 3) jag har nu fått ett hobbybord där jag ställa symaskinen eller lägga pussel utan att ockupera köksbordet i 1-2 veckor. Vidare så insåg vi att vi upptog yta i vardagsrummet med onödiga möbler. 2 hyllor togs sålunda bort och istället iordningsställdes en liten läshörna. Där skrivbordet tidigare stod hamnar nu keyboarden med pianotillsats. Gör att ett pianoinköp skjuts på framtiden tills vi hittat vårt drömhus. Benke får nu sin "spelhörna" i andra änden av lägenheten så ganska fritt fram att spela med andra ord. Överhuvudtaget så blir det rummet ett spelrum eftersom vi även har Wii-spelet där.

Påbörjat men långt ifrån slutfört projekt är att få ordning på lilltjejens rum. Hennes högsäng med koja under var inte längre skoj så den såldes i helgen till en förväntansfull 5-åring. Istället har lilltjejen nu en bred, fullång säng. Dock behöver hon mer förvaringsutrymme så nästa projekt är att tänka ut vad som blir bäst - djup bokhylla eller en garderob med hyllor (så hon kan "stänga för"). Hon har ett fullstort rum men just nu är det prylar "överallt" så det ser litet ut. Gäller även att få henne att säga "adjö" till en del saker som hon ändå inte använder.

Stolt över "misslyckande"!

Idag hade jag en rätt usel dag. Redan när jag vaknade kände jag mig mörbultad i kroppen och huvudet var segt. Hela jag var som i ett töcken och tålamodet var som följd begränsat. Ändå lyckades jag undvika att bli arg under de tidiga morgontimmarna vilket jag känner mig stolt över.
Redan vid ca 9.30 ville jag gå och sova men jag visste att jag var tvungen att hålla mig vaken till ca 10.30 då min sambos mamma skulle komma och hämta bonusbarnet. Kl 10 gav jag upp tanken på att gå på vattengymnastiken kl 11 då jag började känna mig groggy av trötthet. Trots att jag med jämna mellanrum rörde på mig gick tröttheten och den därtill hörande frusenheten inte att häva. Att rätta tentor var näst intill en omöjlighet ur koncentrationshänseende. Så snart bonusbarnet åkt stöp jag i säng och jag sov med kläderna på under täcke i 2 timmar. Väl uppe kände jag mig pigg i ca 30 minuter.
Vid 14-tiden gav jag upp återigen. Ville bara sova. Lade mig att vila för att se om jag skulle piggna till så jag kunde ta mig till jobbet för ett slutseminarium. Misslyckades och fick på mobilen tag på min exjobbare. Exjobbaren och hans opponenter fick ha seminariet för sig själva. Kände mig inte misslyckad utan snarare lättad då jag visste att jag knappt kunnat ta mig till jobbet, än komma med kloka synpunkter. Fick istället en stund för mig själv då jag kunde vila.
Egentligen borde jag skämmas för att jag "svikit" idag men känner mig istället stolt för att jag vågade lyssna på min kropp och avstå. Batteriet inombords blinkade för laddning och hade jag ansträngt mig mer kanske jag blivit som jag blir när jag blir övertrött - bara gråter... Nu slapp jag det och jag hoppas och tror att tentorna får sig en rejäl genomkörare i morgon.....

Reflektionstider, del 1

Fick ett kort i går från en vän sedan tiden i studentkorridor. Hon skrev att jag verkar vara inne i en fas av eftertanke och hon skrev vidare att om man tänker efter så inser man att man har så mycket att vara tacksam för. Först slog det mig att hon måste ha uppfattat mig som en dysterkvist eller som att jag var deppad eller något i den stilen. Men jag känner mig inte som en dysterkvist eller nere. På senaste tiden tycker jag mig ha varit ovanligt harmonisk trots en rätt bråkig kropp. Så omtolkning av hennes meddelande var tvunget. Jag började tänka på det positiva i mitt liv och de saker som bildar moln framför den härliga solen.

Ibland känner jag mig så otroligt lyckligt lottad. När jag tänker tillbaka på mitt liv så är det få som har haft det så "tursamt". Det har gått bra för mig i skolan, jag har fått stipendier, jag har fått plugga och resa utomlands, jag har nära och kära vänner, jag har fått olika typer av förtroendeuppdrag, jag är inte drog- eller alkoholberoende, jag bor i ett så rent, fint och tryggt land som Sverige, jag har aldrig varit i klammeri med rättvisan eller någon myndighet, jag är helt skuldfri, jag har inte varit arbetslös en enda dag i mitt liv utan jobbat hårt och tjänat bra med pengar, jag har inte råkat ut för något större brott, har jag råkat ut för en olycka har turen alltid varit på min sida (dvs värsta scenariorna har undvikits och jag har "återställts fysiskt i ursprungsskick") m m. Ibland undrar jag om jag haft det FÖR lätt i mitt liv och det är därför jag nu fått en kronisk sjukdom så jag måste lära mig att kämpa bättre. Men samtidigt så inser jag att ovanstående saker har jag inte åstadkommit om jag inte redan varit en kämpe. Dock kanske en kämpe som inte alltid kämpat med rätt saker - som trygghet i mitt inre. Ovanstående har bara med det yttre att göra.

Jag har egentligen bara två problem i mitt liv: jag har dålig självkänsla (att skilja från självförtroende, ett gott sådant har jag definitivt!) och jag är rädd för att göra fel. Den dåliga självkänslan yttrar sig att jag hela tiden tycker att jag inte gör tillräckligt i en mängd olika avseenden. Jag får helt enkelt dåligt samvete och känner skuld för allehanda saker. Jag går hela tiden runt och funderar på saker av typ: var jag tillräckligt medkännande nu när xxx behövde prata av sig - var jag inte väl frånvarande, likgiltig, tänkte för mycket på egna små bekymmer? Den dåliga självkänslan yttrar sig i att jag tror att folk ska upptäcka att jag egentligen är en "bluff", en "fasad", en som lyckas manipulera folk till att tro att "hon är något" (dvs att jag tror inte att jag duger med fel och brister). Tror jag fått med mig den dåliga självkänslan från barndomen. Har skrivit om det förr men det var inte roligt att höra att man var lat eller dum i huvudet då man gjort sitt bästa. Det hela har lett till att jag känner att jag måste göra 120% för att vara säker på att det ska bedömas som 100%. Om jag någon gång bara gör 90% känner jag bara för att sjunka under jorden och försvinna. Rädslan att göra fel är jobbig att leva med. Blir att jag söker bekräftelse hela tiden på att det är tillräckligt bra det jag gjort om det är någon annan än jag själv om kan bli berörd av det jag gjort. Detta bekräftelsesökande kan upplevas jobbigt för omgivningen. Gör jag något för mig själv enbart så känner jag mig helt trygg i det jag gör för då vet jag att jag "gör rätt" för värste kritikern - jag själv - är ju kontinuerlig granskare av "uppgiftens utförande" i förhållande till uppsatta kriterier, kriterier som jag själv kan styra och anpassa förstås.... :-)

Nej, nu åter till granskning av exjobb!

Äntligen blev den av!

I fredags firade jag med några kollegor att jag för fyra år sedan disputerade. När jag disputerade kände jag inte alls för att fira. Kände mig rätt misslyckad faktiskt och inte särskilt stolt. Jag hade en dryg månad efter disputationen haft en fest tillsammans med familjen. Det var en sådan där "pliktskyldig" sak utan egentlig glädje innerst inne (och mest osäkerhet inombords att mina släktingar skulle tycka att jag inte var värd det jag åstadkommit). Från min pappa - som betytt en hel del under uppväxten ur såväl positiva som negativa perspektiv - hade jag mest hört att "är det för att du vill bli stor på dig", dvs om jag ville göra mig viktig, om mitt beslut att disputera. Nu när pappa är borta (han dog i maj 2007) och tack vare Benke så börjar jag känna mig nöjd med den jag är och vad jag åstadkommit. Pappas pikar om att jag var lat, inte var värd den lön min arbetsgivare betalade mig m fl saker försöker jag glömma bort och ersätta med mer positiva saker.

Min fest var av lagom sort - totalt 11 stycken efter två sena återbud. Maten hade jag till största delar gjort själv. Okunnig om vin hade jag gått in på systemet och valt några australiska och spanska sorter som jag hoppades skulle passa ihop med lite smakrika rätter. Verkade passa ihop någorlunda. Stämningen var god hela kvällen igenom. Mina gäster blev utsatta för en musiktävling också. Jag hade valt ut 15 låtar ur min CD-samling som minst sagt är spretig.

Jag har mången tack att rikta till Benke för att festen blev av. Han har hjälpt mig så med såren från uppväxten som jag aldrig tagit mig orken att läka. Istället har jag grävt ner mig i jobb eller studier. Sedan vid föreberedelserna till, under själva festen och vid upprensningen efteråt så var Benke till stor hjälp. Han bar allt tungt. Trots det så var jag helt slut på efter 4 timmars fest (mest sitta och äta och prata). Tog faktiskt 4-5 dagar innan jag hyfsat återhämtat mig.

Helt oväntat fick jag presenter också. Mina kollegor hade köpt ett silverhjärta i lite abstrakt stil gjort av de Wit och Sandström här i Linköping samt en jättefin bukett med tulpaner och ris. Av min handledare fick jag en fin kvarn lämplig för ost och choklad, två av mina favoritingredienser.

Jag är mycket glad över att ha så goa arbetskamrater. Jag hoppas att jag på något sätt kan återgälda deras vänlighet och omtanke.