Läste med viss behållning en artikel i SvD Kultur 2007-09-19 med titeln "Gud finns inte och Dawkins är hans profet" om gudlöshet. Artikeln är skriven av Ulf Jonsson, jesuitpater, som recenserar och kommenterar boken "The God Illusion" av Richard Dawkins, brittisk evolutionsbiolog. Refererade bok sägs först handla om att Gud inte finns och sedan om att religionen är orsak till enormt mycket elände och ondska. Jonsson väver vidare in kommentarer som Dawkins kollega Alister McGrath har fällt om sagda bok. Denna kollega är professor i teologi och doktor i biofysik.
Jag fastnade för i alla fall två stycken i denna artikel. Det första jag kommenterar handlar om våld. Citerar: "Hur kommer det sig att religionen i stället för att skapa medmänsklighet ofta leder till raka motsatsen? McGrath svarar genom att hänvisa till att det onda är ett allmänmänskligt problem som i lika mån drabbar teister som ateister. Dawkins å sin sida hävdar att religionen har orsakat mycket ont, vilket ateismen inte har. Förvisso har också atister fruktansvärda illdåd på sina samveten, man behöver bara tänka på Stalin. Men, hävdar Dawkins, till skillnad från religionen är det inte ateismen som sådan som har inspirerat till dessa illdåd."
Min enda kommentar till detta är att teister motiverar sitt våld med att deras religion ger dem rätten att ta till våld. Ateister motiverar däremot inte sitt våld med att de inte är troende. Snarare är deras våld beroende på brist på etik/moral, önskan om makt (till den gruppen hör säkert i artikeln omnämnde Stalin), sinnessjukdom, hat m m, dvs mänskliga svagheter som kan drabba vem som helst, så även troende. Detta gör att ateisternas våld inte är "rättfärdigat" av någon högre makt.
Jag har själv väldigt svårt med våld i religionens namn. Än värre är att några av de värsta illdåden mot människor har gjorts i religionens namn. Först, påminn er om de präster i såväl USA som Belgien som våldfört sig på barn och till och med dödat några av dem. Här hoppas jag innerligt att det inte är tron som har övertygat dessa präster att de gjort rätt i sin pedofili och mördande. Men kanske har kravet på att leva i celibat som präst gjort att de inte kunnat kontrollera medfödda behov som sedermera förvrängts och ansetts kunna tillfredsställas genom utnyttjande av barn. Barnen har säkert haft förtroende för eller känt tillit till dessa präster, något som jag anser gör prästernas brott än värre - missbruk av ställning. Något annat som jag har svårt för är förföljelse av en enskild eller en grupp råkar tro på fel Gud. Visst, i skrifterna står det om att försöka omvända dem som inte tror men att ta till våld? Det handlar ju om tro så hur kan någon varelse på denna jord verkligen veta vilken tro - om någon - som är den "rätta"? Vet någon så är det ju inte längre tro. Samtidigt så rättfärdigar aldrig - anser jag - olika åsikt i en fråga att man har rätt att förfölja, trakassera, diskriminera och t o m döda en annan människa.
Det andra handlar om Guds existens och världens tillkomst. Citerar återigen: "Argumentet mot Guds existens är intressant och förtjänar en seriös diskussion, trots vissa uppenbara svagheter. En svaghet är att det förutsätter att de mekanismer som styr den biologiska evolutionen utan vidare kan tillämpas på universums uppkomst, trots att dessa mekanismer uppkommit långt senare. Om Gud existerar är det väl dessutom rimligt att anta att han är annorlunda funtad än oss biologiska varelser och inte kan förstås som produkt av en biologisk evolutionsprocess. Vad gäller problemet med den oändliga regressen har andra tänkare redan presentrat alternativa lösningar, vilket Dawkins inte tycks känna till. En variant går ut på att Gud är unik på så sätt att han är sin egen orsak och att Gud därför är själva lösningen på regressproblemet."
Min första kommentar till ovanstående verkar vara att Jonsson själv verkar likställa Gud med en biologisk varelse eftersom han benämner Gud som "han". Vidare, även om nu Gud skulle kunna existera utan att följa biologiska lagar så undrar jag om inte Gud ändå skulle behöva lyda under fysikaliska lagar som är än mer grundläggande än de biologiska. Om inte ens det skulle gälla skulle det innebära att Gudsväsendet existerar i ett universum med andra lagar än våra, dvs ett slags parallelluniversum eller ett universum inneslutet i vårt. Men samtidigt eftersom Gud ändå kan verka i universum enligt våra lagar (Gud ska ju ingripa i våra liv på olika sätt) fascineras jag av tanken hur detta, dvs samexistens av fenomen som styrs av olika lagar, kan gå till. Mina kunskaper i grundläggande fysik är inte sådana att jag kan ge svaret på denna undran men av det jag vet så ter det sig omöjligt.
Själv tillhör jag nog den grupp som pekas ut i artikeln som bör läsa boken, dvs dem som givits en uppfostran på (viss) religiös grund men som börjat tvivla. Det jag har svårast för inom kyrkan är någon slags dubbelmoral och hyckleri. Där jag växte upp fanns det flera som alltid gick i kyrkan men samtidigt kunde vara de girigaste och otrevligaste människor. Visst, kyrkan ger förlåtelse men ska man inte försöka undvika att göra om samma "fel" igen efter att ha trott sig få förlåtelse för sin gärning, vare sig ord eller handling? Inte för att jag dömer dessa människor (för det har jag ju enligt Bibeln inte rätt att göra) men jag förstod aldrig det etiska/moraliska i dessa människors agerande. Samtidigt ska man inom kyrkan vara särskilt tolerant för dem som gör fel. Vi är ju bara mänskliga, dvs fulla av fel och brister. Innebär det - eftersom vi är "guds avbild" - att Gud själv är full av fel och brister? Är det därför hans intervenerande leder till så mycket elände?!?!? Och -för att koppla tillbaka till Guds väsen och vilka lagar som styr Guds skapande och agerande - hur kan vi vara Guds avbild om Gud är skapad enligt andra lagar än vi människor?
Kyrkan predikar kärlek och tolerans men där sägs många hårda ord om dem som inte lyckas leva upp till det Gud "kräver". Själv känner jag bara att jag kan inte leva upp till alla krav som ställs i kyrkan. Oavsett vad jag gör kommer jag att tillhöra de "förtappade". Jag känner mig bara som en hycklare i kyrkan, jag krymper som människa. Bättre då att klassas som ateist och känna sig nöjd med att försöka vara en god medmänniska. Jag har kommit till insikt om att religion är en slags meditation, där bönen är en slags medition, eller uttryckt annorlunda, ett sätt att hjälpa till att hålla vissa (enligt religionen icke önskvärda) tankar borta. Jag tror meditatationen i sig är väsentlig för den kan hjälpa en människa i olika spörsmål, dock inte om den är baserad på just religion. Min egen insikt är att ju mer jag fått insikt i kristendom (och andra religioner), desto fler frågor än svar har jag fått. Logiken i kristendom stämmer inte för mig som måste veta istället för tro. Det gör att det svar jag letar om varför världen ser ut som den gör måste vara baserat på vetenskap, inte religion.
måndag 24 september 2007
lördag 22 september 2007
Reflektion över matlagning
Efter att bott för mig själv i många, många år och sett matlagning som något jag gör i mån av tid och som egentligen bara är kul om jag har någon att bjuda, har matlagning blivit en mer central aktivitet för mig. Som doktorand fick jag mindre pengar att röra mig med så jag ansåg att laga mat hemma var ett bra sätt att spara pengar. Sedan när jag blev sjuk hamnade maten verkligen i fokus. Eftersom jag bara kunde äta ytterst fettsnål mat var hemlagat enda sättet att få behålla maten. Sedan lärde jag känna Gosia från Polen och för henne ville jag visa vad svensk matkultur var för något (hon fick bl a upp ögonen för lax och smörgåstårta, dvs mager sådan). Som kronan på verket träffade jag Benke och det kändes som om han var villig att vara försökskanin för mina köksexperiment. Eftersom jag för det allra mesta lyckades med det jag företog mig i köket lät han mig fortsätta.
Jag läser många matrecept men jag följer dem ytterst, ytterst sällan. En anledning är att jag ofta inte kan äta maten som den är tillagad (vanligen är orsaken att den är för fet eller innehåller lök, ävenså att kryddningen är för mesig eller rätten för salt). Den andra anledningen är jag ju inte kan experimentera om jag följer ett recept slaviskt. Receptläsande är bara ett sätt att få hum om vilka kryddor som kan fungera tillsammans och vilka tider som gäller för ett bra resultat. Man måste ju anpassa tillagning efter just de råvaror som man har. Köp av samma sorts kött vid två olika tillfällen kan kräva justering i såväl kryddor som tillvägagångssätt.
Häromdagen experimenterade jag fram följande gryta som fick stå och gotta till sig i kylen över natten och som gladeligen åts av Benke men ävenså lilltjejen. Måtten är på ett ungefär. Jag höftar alltid efter hur "det ser ut och luktar". Jag tillagade i en teflongryta om 3 l. Grytan serverades med Amandinepotatis (mandelpotatis som förädlats så att den inte kokar sönder), blandad sallad med bl a tomater och ruccola samt gele.
500 g grytkött av nöt, putsat och tillskuret i 1-1,5 cm stora kuber
gnutta rapsolja
200 g champinjoner, delade på hälften/i fyra beroende på storlek
2-3 vitlöksklyftor
3 msk mörk oxfond
1 msk fransk senap
2-3 msk stark ajvar relish
2 dl lätt creme fraiche
2 dl vatten
1 tsk torkad timjan
2 stora morötter, skalade och delade i bitar/stänger
10 varv på svartpepparkvarn (liten modell)
Fräs kött och svamp i oljan 1/3-1/4 åt gången i olja i grytan.
Pressa vitlöken och låt fräsa med en stund.
Tillsätt fond, senap och ajvar relish och rör om.
Tillsätt creme fraiche, vatten, timjan, morötter och peppar.
Låt puttra under lock i en timme.
Smaka av. Om för blaskigt, red av med lite maizena.
Stäng av värmen och låt grytan mogna på eftervärme. Väl sval, in i kylen över natten.
Smaklig måltid!
(Kan förresten rekommendera Maud Onnermarks äppelkaka i nr 13 2007 av Tara. God! Men skippa detta med att blanda socker och kanel i en påse och stoppa i äppelbitar. Går snabbare och lika bra att strö kanel och sedan socker på smeten i formen samt att därefter bara sticka ner äppelklyftorna.)
Jag läser många matrecept men jag följer dem ytterst, ytterst sällan. En anledning är att jag ofta inte kan äta maten som den är tillagad (vanligen är orsaken att den är för fet eller innehåller lök, ävenså att kryddningen är för mesig eller rätten för salt). Den andra anledningen är jag ju inte kan experimentera om jag följer ett recept slaviskt. Receptläsande är bara ett sätt att få hum om vilka kryddor som kan fungera tillsammans och vilka tider som gäller för ett bra resultat. Man måste ju anpassa tillagning efter just de råvaror som man har. Köp av samma sorts kött vid två olika tillfällen kan kräva justering i såväl kryddor som tillvägagångssätt.
Häromdagen experimenterade jag fram följande gryta som fick stå och gotta till sig i kylen över natten och som gladeligen åts av Benke men ävenså lilltjejen. Måtten är på ett ungefär. Jag höftar alltid efter hur "det ser ut och luktar". Jag tillagade i en teflongryta om 3 l. Grytan serverades med Amandinepotatis (mandelpotatis som förädlats så att den inte kokar sönder), blandad sallad med bl a tomater och ruccola samt gele.
500 g grytkött av nöt, putsat och tillskuret i 1-1,5 cm stora kuber
gnutta rapsolja
200 g champinjoner, delade på hälften/i fyra beroende på storlek
2-3 vitlöksklyftor
3 msk mörk oxfond
1 msk fransk senap
2-3 msk stark ajvar relish
2 dl lätt creme fraiche
2 dl vatten
1 tsk torkad timjan
2 stora morötter, skalade och delade i bitar/stänger
10 varv på svartpepparkvarn (liten modell)
(1 msk maizena utrört i en gnutta kallt vatten)
Fräs kött och svamp i oljan 1/3-1/4 åt gången i olja i grytan.
Pressa vitlöken och låt fräsa med en stund.
Tillsätt fond, senap och ajvar relish och rör om.
Tillsätt creme fraiche, vatten, timjan, morötter och peppar.
Låt puttra under lock i en timme.
Smaka av. Om för blaskigt, red av med lite maizena.
Stäng av värmen och låt grytan mogna på eftervärme. Väl sval, in i kylen över natten.
Smaklig måltid!
(Kan förresten rekommendera Maud Onnermarks äppelkaka i nr 13 2007 av Tara. God! Men skippa detta med att blanda socker och kanel i en påse och stoppa i äppelbitar. Går snabbare och lika bra att strö kanel och sedan socker på smeten i formen samt att därefter bara sticka ner äppelklyftorna.)
Reflektion över min far - reviderad
Min pappa gick bort i maj, en dag innan min mor fyllde 69. Han blev 73 år och nästan 9 månader gammal. I familjen sade vi (dvs min mor, min syster och jag) att det var för väl att han inte gick bort på min mors födelsedag.
Jag trodde inte att jag skulle påverkas särskilt av min fars bortgång. Han hade inte känt igen mig under de senaste 1,5 åren så jag trodde att jag redan sagt adjö till honom (men si det hade jag inte, ska försöka återkomma till detta med sorgearbete). Jag hade helt klart dåligt samvete för att jag inte varit och hälsat på honom på gruppboendet där han bott sedan sommaren 2005 men samtidigt så hade tanken på att åka dit fått mig att känna starkt obehag. Eftersom min far var så illa däran så visste jag att han skulle ha glömt besöket så fort jag lämnat rummet men samtidigt så fanns där i bakhuvudet tanken "tänk om han ändå kommer ihåg mig just idag" (vilket han vid ett tillfälle hade gjort) och då skulle han på sitt "sedvanliga" sätt få mig att känna skuld för att jag inte varit där på länge.
Min far hade under många år varit multisjuk. Den gång vi tydligt märkte att något måste börja vara fel var julen 1997 då min far ramlade i ladugården under mjölkningen och inte kom ihåg hur det gått till. Så här i efterhand inser vi att det började tidigare eftersom min fars humör och beteende började ändra sig innan dess. Ett antal år innan fallet då han bröt lårbenet hade han opererat båda knäna, där den andra operationen gav komplikationer i form av venproppar i nedre delen av benet. Då dessa proppar släppte och satte sig i hjärta eller hjärna blev det strul i form av hjärtflimmer och tillfällig förvirring. Så småningom, både på grund av propparna och den medicin han var tvungen att ta för dem, så utvecklade han förmaksflimmer, diabetes och propporsakad demens. Därtill kom Alzheimers och den därtill hörande beteendeförändringen. Vid utveckling av Alzheimers förstärks grundpersonligheten. I min fars fall betydde det att han blev väldigt argsint av sig. Det blev ett måste för honom att ta lugnande medicin för att minska denna argsinthet.
Min far hade ingen sjukdomsinsikt. Det fanns en kort period då han köpte hälsokostpreparat som sades vara minnesstärkande men han slutade då han insåg att det inte hjälpte. Efter det så började näst intill terrorn av min mor. Hon beskylldes för att ha startat en komplott mot min far, allt i akt och mening att göra livet så besvärligt som möjligt för honom. Mor var bakom att han var tvungen att ta medicin, inte fick göra bil, inte fick behålla vapnen m m. Det gick så långt att min syster och jag trodde att vår mor skulle dö innan vår far, så nedgången mentalt blev hon.
Ni kanske undrar varför jag kallar min pappa för far. Det blev en naturlig sak då jag började känna obehag inför att vara med honom. Jag har alltid haft respekt för min far men så småningom kom jag till en gräns då jag kände en distans till honom. Jag förstod mig helt enkelt inte på honom längre, nådde liksom inte fram till honom längre. Det kändes nämligen som än vad jag gjorde så gjorde jag fel, fel som gjorde honom arg (och blev han arg så blev han näst intill otidlig). Än var det att han ansåg att jag skämdes över honom (han godtog aldrig de gånger jag tydligt bedyrade att så INTE var fallet och jag fick inte förlåtelse då jag bad om det), än att jag inte skulle tro att jag visste bättre än vad han gjorde (även om han bevisligen hade fel) eller så ansåg han helt enkelt att jag var stor på mig som utbildat mig (kommentarer av typen hur kan någon ge dig en sådan lön, tror du att du är någon), bland annat. Min far var en dubbelnatur. Utåt hölls man på piedestal (sååååå duktig), hemma fick man skit för att man var för lat. Samtidigt som jag ansågs lat så klagades det på att jag jobbade för mycket. Jag höll mig undan och sade så lite som möjligt om vad jag gjorde. Allt för att slippa kommentarer som sällan var uppmuntrande.
Det som ytterligare gjorde mig förbryllad var att han ibland var generös med pengar, detta trots gnället annars. Kommer ihåg en gång när den symaskin jag fått ta över efter min syster inte fungerade, ja då körde han på en gång ner till stan och köpte mig en ny. Blev ärligen helt paff! Det var ju inte på tal om att jag inte skulle ha en symaskin då min syster hade en. Men det var väl bara utslag av den millimeterrätvisa som mina föräldrar försökte tillämpa oss emellan.
Det som nog satte mest spår hos mig och som påverkade min relation till män var just detta med att min far var en dubbelnatur, en dubbelnatur som förstärktes av sjukdomen. Jag förstod aldrig riktigt varför han var så arg på min mor och min syster (båda hotade han till livet och inför min syster förnekade han att han kunde vara hennes far, min syster regelrätt hatade vår far till slut) och så snäll mot mig. Ja, han var snäll i den bemärkelsen att han inte hotade mig. Men ena gången var man duktig, andra gången jobbade man inte hårt nog. Bara tron att jag kan uppfattas som lat får mig fortfarande att känna starkt obehag. I mina ögon blev män helt enkelt dominerande och argsinta varelser som gav kärlek helt enligt egna villkor och bad en fara åt h-e om det inte passade (gärna genom nästan mobbningsartade kommentarer) och om man inte passade sig har de rätt att hota en, fysiskt och/eller psykiskt. Det är först nu med min underbare sambo som jag börjar tro att män faktiskt kan vara snälla, ömsinta, omtänksamma och att tycka man är OK fastän jag inte orkar jobba hårt hela tiden, att jag duger som jag är. Jag behöver inte förtjäna hans kärlek, den finns där i alla fall.
Fick inte fram allt tror jag. Ska ägna ett annat inlägg åt vad min far betydde för mig innan han blev sjuk och lite mer om hans andra sida. Den sida som var konstruktiv och positiv. Allt var nämligen inte nattsvart. Tyvärr är det dock det nattsvarta som format mitt känsloliv. Jag har verkligen känt mig liten som människa men inte som "maskin"/produktionsenhet.
Jag trodde inte att jag skulle påverkas särskilt av min fars bortgång. Han hade inte känt igen mig under de senaste 1,5 åren så jag trodde att jag redan sagt adjö till honom (men si det hade jag inte, ska försöka återkomma till detta med sorgearbete). Jag hade helt klart dåligt samvete för att jag inte varit och hälsat på honom på gruppboendet där han bott sedan sommaren 2005 men samtidigt så hade tanken på att åka dit fått mig att känna starkt obehag. Eftersom min far var så illa däran så visste jag att han skulle ha glömt besöket så fort jag lämnat rummet men samtidigt så fanns där i bakhuvudet tanken "tänk om han ändå kommer ihåg mig just idag" (vilket han vid ett tillfälle hade gjort) och då skulle han på sitt "sedvanliga" sätt få mig att känna skuld för att jag inte varit där på länge.
Min far hade under många år varit multisjuk. Den gång vi tydligt märkte att något måste börja vara fel var julen 1997 då min far ramlade i ladugården under mjölkningen och inte kom ihåg hur det gått till. Så här i efterhand inser vi att det började tidigare eftersom min fars humör och beteende började ändra sig innan dess. Ett antal år innan fallet då han bröt lårbenet hade han opererat båda knäna, där den andra operationen gav komplikationer i form av venproppar i nedre delen av benet. Då dessa proppar släppte och satte sig i hjärta eller hjärna blev det strul i form av hjärtflimmer och tillfällig förvirring. Så småningom, både på grund av propparna och den medicin han var tvungen att ta för dem, så utvecklade han förmaksflimmer, diabetes och propporsakad demens. Därtill kom Alzheimers och den därtill hörande beteendeförändringen. Vid utveckling av Alzheimers förstärks grundpersonligheten. I min fars fall betydde det att han blev väldigt argsint av sig. Det blev ett måste för honom att ta lugnande medicin för att minska denna argsinthet.
Min far hade ingen sjukdomsinsikt. Det fanns en kort period då han köpte hälsokostpreparat som sades vara minnesstärkande men han slutade då han insåg att det inte hjälpte. Efter det så började näst intill terrorn av min mor. Hon beskylldes för att ha startat en komplott mot min far, allt i akt och mening att göra livet så besvärligt som möjligt för honom. Mor var bakom att han var tvungen att ta medicin, inte fick göra bil, inte fick behålla vapnen m m. Det gick så långt att min syster och jag trodde att vår mor skulle dö innan vår far, så nedgången mentalt blev hon.
Ni kanske undrar varför jag kallar min pappa för far. Det blev en naturlig sak då jag började känna obehag inför att vara med honom. Jag har alltid haft respekt för min far men så småningom kom jag till en gräns då jag kände en distans till honom. Jag förstod mig helt enkelt inte på honom längre, nådde liksom inte fram till honom längre. Det kändes nämligen som än vad jag gjorde så gjorde jag fel, fel som gjorde honom arg (och blev han arg så blev han näst intill otidlig). Än var det att han ansåg att jag skämdes över honom (han godtog aldrig de gånger jag tydligt bedyrade att så INTE var fallet och jag fick inte förlåtelse då jag bad om det), än att jag inte skulle tro att jag visste bättre än vad han gjorde (även om han bevisligen hade fel) eller så ansåg han helt enkelt att jag var stor på mig som utbildat mig (kommentarer av typen hur kan någon ge dig en sådan lön, tror du att du är någon), bland annat. Min far var en dubbelnatur. Utåt hölls man på piedestal (sååååå duktig), hemma fick man skit för att man var för lat. Samtidigt som jag ansågs lat så klagades det på att jag jobbade för mycket. Jag höll mig undan och sade så lite som möjligt om vad jag gjorde. Allt för att slippa kommentarer som sällan var uppmuntrande.
Det som ytterligare gjorde mig förbryllad var att han ibland var generös med pengar, detta trots gnället annars. Kommer ihåg en gång när den symaskin jag fått ta över efter min syster inte fungerade, ja då körde han på en gång ner till stan och köpte mig en ny. Blev ärligen helt paff! Det var ju inte på tal om att jag inte skulle ha en symaskin då min syster hade en. Men det var väl bara utslag av den millimeterrätvisa som mina föräldrar försökte tillämpa oss emellan.
Det som nog satte mest spår hos mig och som påverkade min relation till män var just detta med att min far var en dubbelnatur, en dubbelnatur som förstärktes av sjukdomen. Jag förstod aldrig riktigt varför han var så arg på min mor och min syster (båda hotade han till livet och inför min syster förnekade han att han kunde vara hennes far, min syster regelrätt hatade vår far till slut) och så snäll mot mig. Ja, han var snäll i den bemärkelsen att han inte hotade mig. Men ena gången var man duktig, andra gången jobbade man inte hårt nog. Bara tron att jag kan uppfattas som lat får mig fortfarande att känna starkt obehag. I mina ögon blev män helt enkelt dominerande och argsinta varelser som gav kärlek helt enligt egna villkor och bad en fara åt h-e om det inte passade (gärna genom nästan mobbningsartade kommentarer) och om man inte passade sig har de rätt att hota en, fysiskt och/eller psykiskt. Det är först nu med min underbare sambo som jag börjar tro att män faktiskt kan vara snälla, ömsinta, omtänksamma och att tycka man är OK fastän jag inte orkar jobba hårt hela tiden, att jag duger som jag är. Jag behöver inte förtjäna hans kärlek, den finns där i alla fall.
Fick inte fram allt tror jag. Ska ägna ett annat inlägg åt vad min far betydde för mig innan han blev sjuk och lite mer om hans andra sida. Den sida som var konstruktiv och positiv. Allt var nämligen inte nattsvart. Tyvärr är det dock det nattsvarta som format mitt känsloliv. Jag har verkligen känt mig liten som människa men inte som "maskin"/produktionsenhet.
måndag 17 september 2007
Reflektion över frustration
Sedan jag fick min kroniska sjukdom och allt mer under de två senaste åren då min sjukdom förvärrats har jag ofta känt mig frustrerad. Till detta ord kan många andra ord och känslor kopplas.
Jag var innan jag blev kroniskt sjuk van att kunna jobba tills jag "stöp". Ett tag jobbade jag så mycket att jag blev så trött att jag slutade sova. Nu stupar jag långt innan jag känner mig färdig och ibland får jag t o m avstå aktiviteter, dvs jag har stupat redan innan startlinjen. Tala om att då känna sig tämligen värdelös eller åtminstonde mindre värd. Dagens samhälle är ju så inriktat mot prestation och jag är uppfostrad till att prestera och "vara duktig". Numer kan jag ju inte leva upp till de "idealen" utan får försöka göra så gott jag kan på en betydligt lägre nivå. Ibland kan jag acceptera denna minskning men ibland känner jag mig bara lat - trots att jag gjort mitt bästa - och lat är det värsta skällsord jag kan tänka mig (inbankat sedan tioårsåldern).
Ibland känner jag mig ilsken. Ilskan som jag kopplar till min frustration är nästan alltid riktad mot mig själv. Jag blir arg på mig själv för att jag inte orkar, att jag blir lättirriterad när jag blir för trött och då inte orkar vara "snäll och trevlig" (vad det nu är för självändåmål med att alltid vara "snäll och trevlig", jag vill ju ändå inte uppfattas som någon mes).
Frustrationen leder ibland till en "nej, nu dj-r känsla". Jag uppmanar mig själv att inte resignera inför sjukdomen, att den inte ska få ta över mitt liv. Den här känslan leder till ett internt peppningssamtal i mitt huvud. Samma känsla dyker ibland upp när jag har med sjukvården att göra, när jag märker att de inte har förstått vad jag velat säga om hur jag mår och hur mina symptom yttrar sig. Jag ger mig helt enkelt inte förrän de har förstått. Säkert finns det en och annan läkare som uppfattar mig som en besvärlig patient.
Motpolen till den där "nej, nu dj-r känslan" är nog vanmakt. Jag beundrar dem som säger sig kunna styra sina kroppar. Jag lyckas inte så ofta med det. Tröttheten, värken, blåsorna, kramperna m m försöker jag undvika att tänka på men problemen i sig kan jag inte få att bara "försvinna". Det är då jag känner vanmakt, att jag inte lyckas känna mig frisk. Samtidigt har jag förstått via KBT:n att det är då det är läge att bara acceptera, att gilla läget. Annars är risken stor att problemen bara blir större genom (o)medvetna låsningar i kroppen.
Frustration är sålunda ett känsla på gott och ont. Kampen går vidare mot att den alltid ska leda till en konstruktiv handling eller en positiv känsla. Inga fördömanden. Sådana tankar och ord tycker jag faktiskt mig numer vara värd att undslippa.
Jag var innan jag blev kroniskt sjuk van att kunna jobba tills jag "stöp". Ett tag jobbade jag så mycket att jag blev så trött att jag slutade sova. Nu stupar jag långt innan jag känner mig färdig och ibland får jag t o m avstå aktiviteter, dvs jag har stupat redan innan startlinjen. Tala om att då känna sig tämligen värdelös eller åtminstonde mindre värd. Dagens samhälle är ju så inriktat mot prestation och jag är uppfostrad till att prestera och "vara duktig". Numer kan jag ju inte leva upp till de "idealen" utan får försöka göra så gott jag kan på en betydligt lägre nivå. Ibland kan jag acceptera denna minskning men ibland känner jag mig bara lat - trots att jag gjort mitt bästa - och lat är det värsta skällsord jag kan tänka mig (inbankat sedan tioårsåldern).
Ibland känner jag mig ilsken. Ilskan som jag kopplar till min frustration är nästan alltid riktad mot mig själv. Jag blir arg på mig själv för att jag inte orkar, att jag blir lättirriterad när jag blir för trött och då inte orkar vara "snäll och trevlig" (vad det nu är för självändåmål med att alltid vara "snäll och trevlig", jag vill ju ändå inte uppfattas som någon mes).
Frustrationen leder ibland till en "nej, nu dj-r känsla". Jag uppmanar mig själv att inte resignera inför sjukdomen, att den inte ska få ta över mitt liv. Den här känslan leder till ett internt peppningssamtal i mitt huvud. Samma känsla dyker ibland upp när jag har med sjukvården att göra, när jag märker att de inte har förstått vad jag velat säga om hur jag mår och hur mina symptom yttrar sig. Jag ger mig helt enkelt inte förrän de har förstått. Säkert finns det en och annan läkare som uppfattar mig som en besvärlig patient.
Motpolen till den där "nej, nu dj-r känslan" är nog vanmakt. Jag beundrar dem som säger sig kunna styra sina kroppar. Jag lyckas inte så ofta med det. Tröttheten, värken, blåsorna, kramperna m m försöker jag undvika att tänka på men problemen i sig kan jag inte få att bara "försvinna". Det är då jag känner vanmakt, att jag inte lyckas känna mig frisk. Samtidigt har jag förstått via KBT:n att det är då det är läge att bara acceptera, att gilla läget. Annars är risken stor att problemen bara blir större genom (o)medvetna låsningar i kroppen.
Frustration är sålunda ett känsla på gott och ont. Kampen går vidare mot att den alltid ska leda till en konstruktiv handling eller en positiv känsla. Inga fördömanden. Sådana tankar och ord tycker jag faktiskt mig numer vara värd att undslippa.
onsdag 5 september 2007
Reflektion över dag i öppenvården
Jag har - trots min kroniska sjukdom - aldrig legat på sjukhus utom 1 dygn för observation för misstänkt blindtarmsinflammation när jag knappt gick i skolan så en dag i öppenvården häromdagen var en ny upplevelse. Så här i efterhand kanske jag skulle ha frågat mer eller så tydligare sagt till att mer information än en tid och en mottagning krävs för en patient som aldrig fått en viss behandling tidigare. I brist på denna information försökte jag läsa in mig på Internet men det visade sig ju inte stämma med vad man gjorde här i Linköping.
Vistelsen började med blodtryckskoll och en rejäl dos kortison via dropp. Därefter kopplades den dyra medicinen (innehållande rituxemab) in - även den administrerad via dropp - med mycket låg dropphastighet initialt. Detta för att se hur jag skulle reagera. Efter att sjuksystern kollat blodtrycket så justerades dropphastigheten uppåt. Var 30:e till 45:e minut kollades blodtrycket och dropphastigheten höjdes om allt var okej. Under ca en timme var det stopp på detta eftersom jag fick väl lågt blodtryck. Att det stabiliserades på 100/60 större delen av dagen ansågs acceptabelt - jag fick ju ligga ner. Ett tag var jag lite snurrig, ett tag hade jag metallsmak i munnen och under ytterligare ett annat blodsmak men totalt sett ingen obehaglig upplevelse. Efter att den stora flaskan hade tömts in i min kropp fick jag ligga och vila 1,5 timme innan jag tilläts gå hem. Jag såg nog lite medtagen ut (stämmer, trött var jag) för systern undrade om inte någon kunde hämta mig. Hon - en mycket trevlig och omtänksam person - lånade ut telefonen så jag kunde ringa sambon som efter en stund kom och hämtade mig, en något varm person. Denna värme eftersom lågt blodtryck visst kan ge feberliknande symptom. Fortfarande ett dygn efteråt har jag något förhöjd kroppstemperatur.
Om två veckor ska jag upprepa proceduren. Då ska jag se till att ha med egen mat, en stor termos med varmt vatten och något gott mellanmålsfika. Nu visste jag inget alls om mathållningen under dagen och jag kom att sakna mellanmålen. Eftersom inget förmiddagsfika var jag vrålhungrig till lunch och åt alldeles för mycket av sjukhusmaten (som jag betalade själv, men 40 kr för varm mat inkl grönsaker och frukt är helt OK) vilket gjorde magen orolig. Jag vet ju att jag ska äta lite och ofta för att må bra men då man bara har en chans att äta under dagen - vad gör man?
Det lite trista i det hela var att jag stötte på "min" reumatolog när jag väntade på att få gå hem. Han sade att jag inte skulle vänta någon effekt av medicinen förrän upp mot 2 månader efter avslutad behandling. Det tar upp till den tiden innan kroppen "ställt om sig". Suck! Hoppas bara att den ger verkan (och att jag inte får serumsjuka av den, risken finns om än pytteliten). Jag är så less på att vara mycket och ofta trött och ha ont samt ha en massa konstiga symptom. Håll tummarna!
Vistelsen började med blodtryckskoll och en rejäl dos kortison via dropp. Därefter kopplades den dyra medicinen (innehållande rituxemab) in - även den administrerad via dropp - med mycket låg dropphastighet initialt. Detta för att se hur jag skulle reagera. Efter att sjuksystern kollat blodtrycket så justerades dropphastigheten uppåt. Var 30:e till 45:e minut kollades blodtrycket och dropphastigheten höjdes om allt var okej. Under ca en timme var det stopp på detta eftersom jag fick väl lågt blodtryck. Att det stabiliserades på 100/60 större delen av dagen ansågs acceptabelt - jag fick ju ligga ner. Ett tag var jag lite snurrig, ett tag hade jag metallsmak i munnen och under ytterligare ett annat blodsmak men totalt sett ingen obehaglig upplevelse. Efter att den stora flaskan hade tömts in i min kropp fick jag ligga och vila 1,5 timme innan jag tilläts gå hem. Jag såg nog lite medtagen ut (stämmer, trött var jag) för systern undrade om inte någon kunde hämta mig. Hon - en mycket trevlig och omtänksam person - lånade ut telefonen så jag kunde ringa sambon som efter en stund kom och hämtade mig, en något varm person. Denna värme eftersom lågt blodtryck visst kan ge feberliknande symptom. Fortfarande ett dygn efteråt har jag något förhöjd kroppstemperatur.
Om två veckor ska jag upprepa proceduren. Då ska jag se till att ha med egen mat, en stor termos med varmt vatten och något gott mellanmålsfika. Nu visste jag inget alls om mathållningen under dagen och jag kom att sakna mellanmålen. Eftersom inget förmiddagsfika var jag vrålhungrig till lunch och åt alldeles för mycket av sjukhusmaten (som jag betalade själv, men 40 kr för varm mat inkl grönsaker och frukt är helt OK) vilket gjorde magen orolig. Jag vet ju att jag ska äta lite och ofta för att må bra men då man bara har en chans att äta under dagen - vad gör man?
Det lite trista i det hela var att jag stötte på "min" reumatolog när jag väntade på att få gå hem. Han sade att jag inte skulle vänta någon effekt av medicinen förrän upp mot 2 månader efter avslutad behandling. Det tar upp till den tiden innan kroppen "ställt om sig". Suck! Hoppas bara att den ger verkan (och att jag inte får serumsjuka av den, risken finns om än pytteliten). Jag är så less på att vara mycket och ofta trött och ha ont samt ha en massa konstiga symptom. Håll tummarna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)