Stolt över "misslyckande"!

Idag hade jag en rätt usel dag. Redan när jag vaknade kände jag mig mörbultad i kroppen och huvudet var segt. Hela jag var som i ett töcken och tålamodet var som följd begränsat. Ändå lyckades jag undvika att bli arg under de tidiga morgontimmarna vilket jag känner mig stolt över.
Redan vid ca 9.30 ville jag gå och sova men jag visste att jag var tvungen att hålla mig vaken till ca 10.30 då min sambos mamma skulle komma och hämta bonusbarnet. Kl 10 gav jag upp tanken på att gå på vattengymnastiken kl 11 då jag började känna mig groggy av trötthet. Trots att jag med jämna mellanrum rörde på mig gick tröttheten och den därtill hörande frusenheten inte att häva. Att rätta tentor var näst intill en omöjlighet ur koncentrationshänseende. Så snart bonusbarnet åkt stöp jag i säng och jag sov med kläderna på under täcke i 2 timmar. Väl uppe kände jag mig pigg i ca 30 minuter.
Vid 14-tiden gav jag upp återigen. Ville bara sova. Lade mig att vila för att se om jag skulle piggna till så jag kunde ta mig till jobbet för ett slutseminarium. Misslyckades och fick på mobilen tag på min exjobbare. Exjobbaren och hans opponenter fick ha seminariet för sig själva. Kände mig inte misslyckad utan snarare lättad då jag visste att jag knappt kunnat ta mig till jobbet, än komma med kloka synpunkter. Fick istället en stund för mig själv då jag kunde vila.
Egentligen borde jag skämmas för att jag "svikit" idag men känner mig istället stolt för att jag vågade lyssna på min kropp och avstå. Batteriet inombords blinkade för laddning och hade jag ansträngt mig mer kanske jag blivit som jag blir när jag blir övertrött - bara gråter... Nu slapp jag det och jag hoppas och tror att tentorna får sig en rejäl genomkörare i morgon.....

Reflektionstider, del 1

Fick ett kort i går från en vän sedan tiden i studentkorridor. Hon skrev att jag verkar vara inne i en fas av eftertanke och hon skrev vidare att om man tänker efter så inser man att man har så mycket att vara tacksam för. Först slog det mig att hon måste ha uppfattat mig som en dysterkvist eller som att jag var deppad eller något i den stilen. Men jag känner mig inte som en dysterkvist eller nere. På senaste tiden tycker jag mig ha varit ovanligt harmonisk trots en rätt bråkig kropp. Så omtolkning av hennes meddelande var tvunget. Jag började tänka på det positiva i mitt liv och de saker som bildar moln framför den härliga solen.

Ibland känner jag mig så otroligt lyckligt lottad. När jag tänker tillbaka på mitt liv så är det få som har haft det så "tursamt". Det har gått bra för mig i skolan, jag har fått stipendier, jag har fått plugga och resa utomlands, jag har nära och kära vänner, jag har fått olika typer av förtroendeuppdrag, jag är inte drog- eller alkoholberoende, jag bor i ett så rent, fint och tryggt land som Sverige, jag har aldrig varit i klammeri med rättvisan eller någon myndighet, jag är helt skuldfri, jag har inte varit arbetslös en enda dag i mitt liv utan jobbat hårt och tjänat bra med pengar, jag har inte råkat ut för något större brott, har jag råkat ut för en olycka har turen alltid varit på min sida (dvs värsta scenariorna har undvikits och jag har "återställts fysiskt i ursprungsskick") m m. Ibland undrar jag om jag haft det FÖR lätt i mitt liv och det är därför jag nu fått en kronisk sjukdom så jag måste lära mig att kämpa bättre. Men samtidigt så inser jag att ovanstående saker har jag inte åstadkommit om jag inte redan varit en kämpe. Dock kanske en kämpe som inte alltid kämpat med rätt saker - som trygghet i mitt inre. Ovanstående har bara med det yttre att göra.

Jag har egentligen bara två problem i mitt liv: jag har dålig självkänsla (att skilja från självförtroende, ett gott sådant har jag definitivt!) och jag är rädd för att göra fel. Den dåliga självkänslan yttrar sig att jag hela tiden tycker att jag inte gör tillräckligt i en mängd olika avseenden. Jag får helt enkelt dåligt samvete och känner skuld för allehanda saker. Jag går hela tiden runt och funderar på saker av typ: var jag tillräckligt medkännande nu när xxx behövde prata av sig - var jag inte väl frånvarande, likgiltig, tänkte för mycket på egna små bekymmer? Den dåliga självkänslan yttrar sig i att jag tror att folk ska upptäcka att jag egentligen är en "bluff", en "fasad", en som lyckas manipulera folk till att tro att "hon är något" (dvs att jag tror inte att jag duger med fel och brister). Tror jag fått med mig den dåliga självkänslan från barndomen. Har skrivit om det förr men det var inte roligt att höra att man var lat eller dum i huvudet då man gjort sitt bästa. Det hela har lett till att jag känner att jag måste göra 120% för att vara säker på att det ska bedömas som 100%. Om jag någon gång bara gör 90% känner jag bara för att sjunka under jorden och försvinna. Rädslan att göra fel är jobbig att leva med. Blir att jag söker bekräftelse hela tiden på att det är tillräckligt bra det jag gjort om det är någon annan än jag själv om kan bli berörd av det jag gjort. Detta bekräftelsesökande kan upplevas jobbigt för omgivningen. Gör jag något för mig själv enbart så känner jag mig helt trygg i det jag gör för då vet jag att jag "gör rätt" för värste kritikern - jag själv - är ju kontinuerlig granskare av "uppgiftens utförande" i förhållande till uppsatta kriterier, kriterier som jag själv kan styra och anpassa förstås.... :-)

Nej, nu åter till granskning av exjobb!

Äntligen blev den av!

I fredags firade jag med några kollegor att jag för fyra år sedan disputerade. När jag disputerade kände jag inte alls för att fira. Kände mig rätt misslyckad faktiskt och inte särskilt stolt. Jag hade en dryg månad efter disputationen haft en fest tillsammans med familjen. Det var en sådan där "pliktskyldig" sak utan egentlig glädje innerst inne (och mest osäkerhet inombords att mina släktingar skulle tycka att jag inte var värd det jag åstadkommit). Från min pappa - som betytt en hel del under uppväxten ur såväl positiva som negativa perspektiv - hade jag mest hört att "är det för att du vill bli stor på dig", dvs om jag ville göra mig viktig, om mitt beslut att disputera. Nu när pappa är borta (han dog i maj 2007) och tack vare Benke så börjar jag känna mig nöjd med den jag är och vad jag åstadkommit. Pappas pikar om att jag var lat, inte var värd den lön min arbetsgivare betalade mig m fl saker försöker jag glömma bort och ersätta med mer positiva saker.

Min fest var av lagom sort - totalt 11 stycken efter två sena återbud. Maten hade jag till största delar gjort själv. Okunnig om vin hade jag gått in på systemet och valt några australiska och spanska sorter som jag hoppades skulle passa ihop med lite smakrika rätter. Verkade passa ihop någorlunda. Stämningen var god hela kvällen igenom. Mina gäster blev utsatta för en musiktävling också. Jag hade valt ut 15 låtar ur min CD-samling som minst sagt är spretig.

Jag har mången tack att rikta till Benke för att festen blev av. Han har hjälpt mig så med såren från uppväxten som jag aldrig tagit mig orken att läka. Istället har jag grävt ner mig i jobb eller studier. Sedan vid föreberedelserna till, under själva festen och vid upprensningen efteråt så var Benke till stor hjälp. Han bar allt tungt. Trots det så var jag helt slut på efter 4 timmars fest (mest sitta och äta och prata). Tog faktiskt 4-5 dagar innan jag hyfsat återhämtat mig.

Helt oväntat fick jag presenter också. Mina kollegor hade köpt ett silverhjärta i lite abstrakt stil gjort av de Wit och Sandström här i Linköping samt en jättefin bukett med tulpaner och ris. Av min handledare fick jag en fin kvarn lämplig för ost och choklad, två av mina favoritingredienser.

Jag är mycket glad över att ha så goa arbetskamrater. Jag hoppas att jag på något sätt kan återgälda deras vänlighet och omtanke.

Nu vet jag definitivt varför jag inte gillar brunt

Efter några dagars fundering över vad jag skrev om varför jag inte gillar brunt så kom jag till insikt om varför jag egentligen inte gillar brunt. Är ju så att fram till att jag flyttade hemifrån så tillbringade jag en hel del tid med att jobba på lantbruket. Om det inte var för varmt gick jag nästan jämt omkring klädd i en ljusblå overall med trycket Ångermanlands mejeriförening på (och som var rätt praktisk - börsen i bak-/bröstfickan, därav låååååång tid innan jag vande mig vid handväska). Dock var det ju så att denna overall skulle skydda mig från smuts som jag kunde få på mig i ladugården eller när jag körde någon maskin. Det gjorde den för det mesta och antog diverse bruna nyanser i stället (koskit, olja, lera). Dock kunde den inte skydda mig från lukten man får på sig när man jobbar på ett jordbruk med kossor. Man luktar skit och det är en skit som tränger igenom denna skyddande overall och definitivt satte sig i håret. Sålunda, även om man tog av sig det bruna så påminde lukten av ens väsen att man varit i skit. Och skit vill väl ingen lukta.....