Sjukförsäkring - tror politiker att man vill vara sjuk?

Det här inlägget hoppas jag att jag - kanske i redigerat skick - vågar skicka till regeringen.


Jag berörs ganska illa av regeringens diskussion om sjukförsäkringen för långtidssjukskrivna. Det av flera anledningar.

Om ni läst andra blogginlägg jag skrivit så tror jag det framkommit att jag är en person som kommit från enkla förhållanden där "ordning och reda, löning på freda" samt det var endast om flitens lampa lyste som belöning gavs. Det har gjort att jag i hela mitt liv försökt kämpa och ofta försakat personliga önskemål för att jobbet kallat eller för att ställa upp för andra. Ibland har jag jobbat dygnet runt för att det krävts på grund av deadlines. Vid sjukdom (infektioner o dyl) har jag fortsatt jobba. Denna inställning har av vissa beskrivits som att jag bränt ljuset från båda ändar. Kroppen har tagit stryk. Så småningom protesterade den ordentligt och jag fick en kronisk sjukdom som tyvärr inte hållit sig lugn utan har blivit sämre. Att inte längre orka som förut har varit en svår nöt för mitt mentala att knäcka.

Jag jobbar sedan en alldeles för lång tid tillbaka bara 25%. Av och till testar jag att försöka jobba mer men får bara surt tillbaka. Jag får värk och jag blir väldigt trött. Att bara slöa på semestern - att sitta och prata och ha det trevligt - tar musten ur mig. Ja, vad jag än gör så bråkar min kropp med mig. Jag har övat mig i KBT så jag känner mig mindre stressad och frustrerad över att inte längre orka men inte tusan bråkar min kropp mindre med mig för det. Sjukvården har kört i mig en dyr medicin. Än så länge har den inte givit någon verkan. Medicinen fick jag för min grundsjukdom - Sjögrens - och inte för de symptom som gjort mitt liv ganska krångligt sedan augusti 2005. Till dem verkar ingen ha någon förklaring. Och ingen verkar riktigt bry sig heller att ta reda på orsaken. Det är mot den bakgrunden - en person som jag tror uppfattas som ambitiös och inget hellre vill få sin "forna kraft" tillbaka - som man får läsa att politikerna tror man är sjuk för "sitt nöjes skull" och det känns föga upplyftande.

Om man ska sänka nivåerna i sjukförsäkringen måste även sjukvården se till att kapa köerna och höja ambitionen hos de instanser som är till för att kurera och rehabilitera oss sjuka. Staten drar in på sjukvårdsförsäkringarna samtidigt som många landsting anser sig måste göra besparingar. Visst pratas det om att lägga mer pengar på rehabilitering men om rehabilitering utan att först försöka BOTA blir huvuddevisen tror jag man kör systemet i baklås.

Jag har alltid röstat borgerligt, dock aldrig på moderaterna. Däremot har jag alltid trott att moderaterna stått för frihet, att man ska minska på skatterna så att den enskilde får själv avgöra vilket socialt trygghetssystem denne vill ha. Med minskad skatt ska man t ex kunna köpa sig en tilläggsförsäkring vid sjukdom. Nu vill samma moderater lagstadga att man inte kan få mer än 75% av sin lön i sjukersättning om man varit sjukskriven i mer än ett år. Vad har moderaterna med min lön efter skatt att göra? Håller till fullo med Tove Lifvendahl i hennes krönika i Corren 2007-10-25 om att moderaterna verkar ha hamnat ur kurs. Moderaterna verkar så misstänksamma att så fort skatten sänks eller bidrag behålls så tappar folk intresset att "göra rätt för sig". Kunde jag göra mig kvitt min sjukdom och därigenom jobba mer så skulle jag göra det. Inte sjutton är jag sjuk för mitt höga nöjes skull.

Så var den glada julen lite slut

Sitter här på torsdagsmorgonen och funderar på den jul som varit. Snörvlar och snyter mig då jag blivit förkyld. Vet inte om jag är mätt eller hungrig. "Ätrytmen" har fått sig en törn av för mycket mat vissa tider och fel sorts mat vid andra tider. Hur känns det så här "dagen efter"?

Julafton var mycket trevlig hos min sambos syster och hennes familj med "svärmor" närvarande också. Bonusbarnet verkade nöjt med sina klappar och eftersom hon var yngst i sällskapet fick hon absolut flest. De flesta av de saker hon kryssat för i leksakskatalogerna fick hon INTE eftersom alla hennes närmsta släktingar tyckte att mer plast som hon ändå inte leker med behöver hon inte. Det blev böcker, film, kläder, spel och en "teaterväska" fylld med en massa kul grejor för att kunna klä ut sig, något hon gillar mycket. Själv fick jag det jag önskade - en ny klocka. Därtill intressanta böcker och choklad - förstås. Och så fick jag göra det jag tycker är kul (i alla fall mellan varven) - att "apa" mig lite. Jag fick spela tomten. Har numer en inövad version om en tjock, gammal tomte från Rovaniemi (tomtebyn ni vet) som är lite småbitsk och ironisk.

Bästa med julafton (och tiden fram dit) är julskinkan. Skulle jag fira en minijul så skulle det bli en skinkmacka till en dutt risgrynsgröt. När jag var fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar var jag den som åt upp halva julskinkan för jag åt den till frukost, lunch, mellanmål och middag om jag fick. Numer klarar jag mig dock inte utan sötstark senap därtill. Ibland brer jag på så mycket att jag nästan nyser.

Juldagen och Annandagen tillbringade jag och sambon med att titta på film och lösa korsord samt promenera en del. Vi tycker mycket om dem som Hans Christian Nygårdh gör för Allas och Vi. Hans korsord ställer krav på ens förmåga att läsa ledtrådarna på ett annorlunda sätt och sedan vara duktig på att associera. En favorit från kryssen nu är "Rakkniv till salu!!!!" med lösningen "Ansvara". En av de absolut bästa senaste månaden är "Blir man av muljering" med svaret "Senor". Det grävdes en titt i Nordisk Familjeordbok innan vi visste vad muljering var (tillägg av j-ljud till annan konsonant). Lösningen blir ju då "självklar" - muljering av senor blir señor (uttalas senjor), dvs man på spanska.

Men mest denna morgon tänker jag på en av min amerikanska mammas kusinfruar. Anledningen är att jag tidigare i höst fick reda på att hennes bröstcancer kommit tillbaka och nu spritt sig till skelettet. Läkarna vill att hon testar en mycket tuff behandling men hon har avböjt. Hon väljer att inte förlänga livet. Vad jag förstått så har hon slutat jobba och är hemma men full av mycket starka värktabletter. Jag har träffat henne några gånger och hon verkar vara en så varm och ödmjuk person. Må hon få ett värdigt slut! Jag måste skriva det där kortet till henne! Inte för att det hjälper hennes sjukdom per se men kanske kan jag göra henne liiiiiiiite glad i alla fall.

Vidare tänker jag på alla vänner som jag inte kontaktat i den omfattning inför jul som jag velat. Ja, egentligen har jag lite dåligt samvete för att jag inte håller kontakten bättre med alla mina goa vänner världen över under HELA året och inte bara med de "obligatoriska" julhälsningarna. Samtidigt så vet jag att de har fullt upp med sina karriärer och egna familjer. Är ju dock så att jag är så nyfiken på hur de har det. Även om de flesta började som brevvänner har jag träffat dem och de är sådana supertrevliga människor så jag saknar helt enkelt kontakten med dem. Deras brev och kort sätter verkligen guldkant på tillvaron. Önskar att jag under de närmsta åren har möjligheten att träffa dem igen och vitalisera vänskapen. Men då blir det mycket resande: Schweiz, Tyskland, stora delar av USA och Australien.

Känns som vardagen pockar på nu. Har ett läsjobb att slutföra innan i morgon kväll. Ingen återvändo.....