Reflektion över religion och tro (rev)

Läste med viss behållning en artikel i SvD Kultur 2007-09-19 med titeln "Gud finns inte och Dawkins är hans profet" om gudlöshet. Artikeln är skriven av Ulf Jonsson, jesuitpater, som recenserar och kommenterar boken "The God Illusion" av Richard Dawkins, brittisk evolutionsbiolog. Refererade bok sägs först handla om att Gud inte finns och sedan om att religionen är orsak till enormt mycket elände och ondska. Jonsson väver vidare in kommentarer som Dawkins kollega Alister McGrath har fällt om sagda bok. Denna kollega är professor i teologi och doktor i biofysik.

Jag fastnade för i alla fall två stycken i denna artikel. Det första jag kommenterar handlar om våld. Citerar: "Hur kommer det sig att religionen i stället för att skapa medmänsklighet ofta leder till raka motsatsen? McGrath svarar genom att hänvisa till att det onda är ett allmänmänskligt problem som i lika mån drabbar teister som ateister. Dawkins å sin sida hävdar att religionen har orsakat mycket ont, vilket ateismen inte har. Förvisso har också atister fruktansvärda illdåd på sina samveten, man behöver bara tänka på Stalin. Men, hävdar Dawkins, till skillnad från religionen är det inte ateismen som sådan som har inspirerat till dessa illdåd."

Min enda kommentar till detta är att teister motiverar sitt våld med att deras religion ger dem rätten att ta till våld. Ateister motiverar däremot inte sitt våld med att de inte är troende. Snarare är deras våld beroende på brist på etik/moral, önskan om makt (till den gruppen hör säkert i artikeln omnämnde Stalin), sinnessjukdom, hat m m, dvs mänskliga svagheter som kan drabba vem som helst, så även troende. Detta gör att ateisternas våld inte är "rättfärdigat" av någon högre makt.

Jag har själv väldigt svårt med våld i religionens namn. Än värre är att några av de värsta illdåden mot människor har gjorts i religionens namn. Först, påminn er om de präster i såväl USA som Belgien som våldfört sig på barn och till och med dödat några av dem. Här hoppas jag innerligt att det inte är tron som har övertygat dessa präster att de gjort rätt i sin pedofili och mördande. Men kanske har kravet på att leva i celibat som präst gjort att de inte kunnat kontrollera medfödda behov som sedermera förvrängts och ansetts kunna tillfredsställas genom utnyttjande av barn. Barnen har säkert haft förtroende för eller känt tillit till dessa präster, något som jag anser gör prästernas brott än värre - missbruk av ställning. Något annat som jag har svårt för är förföljelse av en enskild eller en grupp råkar tro på fel Gud. Visst, i skrifterna står det om att försöka omvända dem som inte tror men att ta till våld? Det handlar ju om tro så hur kan någon varelse på denna jord verkligen veta vilken tro - om någon - som är den "rätta"? Vet någon så är det ju inte längre tro. Samtidigt så rättfärdigar aldrig - anser jag - olika åsikt i en fråga att man har rätt att förfölja, trakassera, diskriminera och t o m döda en annan människa.

Det andra handlar om Guds existens och världens tillkomst. Citerar återigen: "Argumentet mot Guds existens är intressant och förtjänar en seriös diskussion, trots vissa uppenbara svagheter. En svaghet är att det förutsätter att de mekanismer som styr den biologiska evolutionen utan vidare kan tillämpas på universums uppkomst, trots att dessa mekanismer uppkommit långt senare. Om Gud existerar är det väl dessutom rimligt att anta att han är annorlunda funtad än oss biologiska varelser och inte kan förstås som produkt av en biologisk evolutionsprocess. Vad gäller problemet med den oändliga regressen har andra tänkare redan presentrat alternativa lösningar, vilket Dawkins inte tycks känna till. En variant går ut på att Gud är unik på så sätt att han är sin egen orsak och att Gud därför är själva lösningen på regressproblemet."

Min första kommentar till ovanstående verkar vara att Jonsson själv verkar likställa Gud med en biologisk varelse eftersom han benämner Gud som "han". Vidare, även om nu Gud skulle kunna existera utan att följa biologiska lagar så undrar jag om inte Gud ändå skulle behöva lyda under fysikaliska lagar som är än mer grundläggande än de biologiska. Om inte ens det skulle gälla skulle det innebära att Gudsväsendet existerar i ett universum med andra lagar än våra, dvs ett slags parallelluniversum eller ett universum inneslutet i vårt. Men samtidigt eftersom Gud ändå kan verka i universum enligt våra lagar (Gud ska ju ingripa i våra liv på olika sätt) fascineras jag av tanken hur detta, dvs samexistens av fenomen som styrs av olika lagar, kan gå till. Mina kunskaper i grundläggande fysik är inte sådana att jag kan ge svaret på denna undran men av det jag vet så ter det sig omöjligt.

Själv tillhör jag nog den grupp som pekas ut i artikeln som bör läsa boken, dvs dem som givits en uppfostran på (viss) religiös grund men som börjat tvivla. Det jag har svårast för inom kyrkan är någon slags dubbelmoral och hyckleri. Där jag växte upp fanns det flera som alltid gick i kyrkan men samtidigt kunde vara de girigaste och otrevligaste människor. Visst, kyrkan ger förlåtelse men ska man inte försöka undvika att göra om samma "fel" igen efter att ha trott sig få förlåtelse för sin gärning, vare sig ord eller handling? Inte för att jag dömer dessa människor (för det har jag ju enligt Bibeln inte rätt att göra) men jag förstod aldrig det etiska/moraliska i dessa människors agerande. Samtidigt ska man inom kyrkan vara särskilt tolerant för dem som gör fel. Vi är ju bara mänskliga, dvs fulla av fel och brister. Innebär det - eftersom vi är "guds avbild" - att Gud själv är full av fel och brister? Är det därför hans intervenerande leder till så mycket elände?!?!? Och -för att koppla tillbaka till Guds väsen och vilka lagar som styr Guds skapande och agerande - hur kan vi vara Guds avbild om Gud är skapad enligt andra lagar än vi människor?

Kyrkan predikar kärlek och tolerans men där sägs många hårda ord om dem som inte lyckas leva upp till det Gud "kräver". Själv känner jag bara att jag kan inte leva upp till alla krav som ställs i kyrkan. Oavsett vad jag gör kommer jag att tillhöra de "förtappade". Jag känner mig bara som en hycklare i kyrkan, jag krymper som människa. Bättre då att klassas som ateist och känna sig nöjd med att försöka vara en god medmänniska. Jag har kommit till insikt om att religion är en slags meditation, där bönen är en slags medition, eller uttryckt annorlunda, ett sätt att hjälpa till att hålla vissa (enligt religionen icke önskvärda) tankar borta. Jag tror meditatationen i sig är väsentlig för den kan hjälpa en människa i olika spörsmål, dock inte om den är baserad på just religion. Min egen insikt är att ju mer jag fått insikt i kristendom (och andra religioner), desto fler frågor än svar har jag fått. Logiken i kristendom stämmer inte för mig som måste veta istället för tro. Det gör att det svar jag letar om varför världen ser ut som den gör måste vara baserat på vetenskap, inte religion.