Reflektion över frustration

Sedan jag fick min kroniska sjukdom och allt mer under de två senaste åren då min sjukdom förvärrats har jag ofta känt mig frustrerad. Till detta ord kan många andra ord och känslor kopplas.

Jag var innan jag blev kroniskt sjuk van att kunna jobba tills jag "stöp". Ett tag jobbade jag så mycket att jag blev så trött att jag slutade sova. Nu stupar jag långt innan jag känner mig färdig och ibland får jag t o m avstå aktiviteter, dvs jag har stupat redan innan startlinjen. Tala om att då känna sig tämligen värdelös eller åtminstonde mindre värd. Dagens samhälle är ju så inriktat mot prestation och jag är uppfostrad till att prestera och "vara duktig". Numer kan jag ju inte leva upp till de "idealen" utan får försöka göra så gott jag kan på en betydligt lägre nivå. Ibland kan jag acceptera denna minskning men ibland känner jag mig bara lat - trots att jag gjort mitt bästa - och lat är det värsta skällsord jag kan tänka mig (inbankat sedan tioårsåldern).

Ibland känner jag mig ilsken. Ilskan som jag kopplar till min frustration är nästan alltid riktad mot mig själv. Jag blir arg på mig själv för att jag inte orkar, att jag blir lättirriterad när jag blir för trött och då inte orkar vara "snäll och trevlig" (vad det nu är för självändåmål med att alltid vara "snäll och trevlig", jag vill ju ändå inte uppfattas som någon mes).

Frustrationen leder ibland till en "nej, nu dj-r känsla". Jag uppmanar mig själv att inte resignera inför sjukdomen, att den inte ska få ta över mitt liv. Den här känslan leder till ett internt peppningssamtal i mitt huvud. Samma känsla dyker ibland upp när jag har med sjukvården att göra, när jag märker att de inte har förstått vad jag velat säga om hur jag mår och hur mina symptom yttrar sig. Jag ger mig helt enkelt inte förrän de har förstått. Säkert finns det en och annan läkare som uppfattar mig som en besvärlig patient.

Motpolen till den där "nej, nu dj-r känslan" är nog vanmakt. Jag beundrar dem som säger sig kunna styra sina kroppar. Jag lyckas inte så ofta med det. Tröttheten, värken, blåsorna, kramperna m m försöker jag undvika att tänka på men problemen i sig kan jag inte få att bara "försvinna". Det är då jag känner vanmakt, att jag inte lyckas känna mig frisk. Samtidigt har jag förstått via KBT:n att det är då det är läge att bara acceptera, att gilla läget. Annars är risken stor att problemen bara blir större genom (o)medvetna låsningar i kroppen.

Frustration är sålunda ett känsla på gott och ont. Kampen går vidare mot att den alltid ska leda till en konstruktiv handling eller en positiv känsla. Inga fördömanden. Sådana tankar och ord tycker jag faktiskt mig numer vara värd att undslippa.