Reflektion över min far - reviderad

Min pappa gick bort i maj, en dag innan min mor fyllde 69. Han blev 73 år och nästan 9 månader gammal. I familjen sade vi (dvs min mor, min syster och jag) att det var för väl att han inte gick bort på min mors födelsedag.

Jag trodde inte att jag skulle påverkas särskilt av min fars bortgång. Han hade inte känt igen mig under de senaste 1,5 åren så jag trodde att jag redan sagt adjö till honom (men si det hade jag inte, ska försöka återkomma till detta med sorgearbete). Jag hade helt klart dåligt samvete för att jag inte varit och hälsat på honom på gruppboendet där han bott sedan sommaren 2005 men samtidigt så hade tanken på att åka dit fått mig att känna starkt obehag. Eftersom min far var så illa däran så visste jag att han skulle ha glömt besöket så fort jag lämnat rummet men samtidigt så fanns där i bakhuvudet tanken "tänk om han ändå kommer ihåg mig just idag" (vilket han vid ett tillfälle hade gjort) och då skulle han på sitt "sedvanliga" sätt få mig att känna skuld för att jag inte varit där på länge.

Min far hade under många år varit multisjuk. Den gång vi tydligt märkte att något måste börja vara fel var julen 1997 då min far ramlade i ladugården under mjölkningen och inte kom ihåg hur det gått till. Så här i efterhand inser vi att det började tidigare eftersom min fars humör och beteende började ändra sig innan dess. Ett antal år innan fallet då han bröt lårbenet hade han opererat båda knäna, där den andra operationen gav komplikationer i form av venproppar i nedre delen av benet. Då dessa proppar släppte och satte sig i hjärta eller hjärna blev det strul i form av hjärtflimmer och tillfällig förvirring. Så småningom, både på grund av propparna och den medicin han var tvungen att ta för dem, så utvecklade han förmaksflimmer, diabetes och propporsakad demens. Därtill kom Alzheimers och den därtill hörande beteendeförändringen. Vid utveckling av Alzheimers förstärks grundpersonligheten. I min fars fall betydde det att han blev väldigt argsint av sig. Det blev ett måste för honom att ta lugnande medicin för att minska denna argsinthet.

Min far hade ingen sjukdomsinsikt. Det fanns en kort period då han köpte hälsokostpreparat som sades vara minnesstärkande men han slutade då han insåg att det inte hjälpte. Efter det så började näst intill terrorn av min mor. Hon beskylldes för att ha startat en komplott mot min far, allt i akt och mening att göra livet så besvärligt som möjligt för honom. Mor var bakom att han var tvungen att ta medicin, inte fick göra bil, inte fick behålla vapnen m m. Det gick så långt att min syster och jag trodde att vår mor skulle dö innan vår far, så nedgången mentalt blev hon.

Ni kanske undrar varför jag kallar min pappa för far. Det blev en naturlig sak då jag började känna obehag inför att vara med honom. Jag har alltid haft respekt för min far men så småningom kom jag till en gräns då jag kände en distans till honom. Jag förstod mig helt enkelt inte på honom längre, nådde liksom inte fram till honom längre. Det kändes nämligen som än vad jag gjorde så gjorde jag fel, fel som gjorde honom arg (och blev han arg så blev han näst intill otidlig). Än var det att han ansåg att jag skämdes över honom (han godtog aldrig de gånger jag tydligt bedyrade att så INTE var fallet och jag fick inte förlåtelse då jag bad om det), än att jag inte skulle tro att jag visste bättre än vad han gjorde (även om han bevisligen hade fel) eller så ansåg han helt enkelt att jag var stor på mig som utbildat mig (kommentarer av typen hur kan någon ge dig en sådan lön, tror du att du är någon), bland annat. Min far var en dubbelnatur. Utåt hölls man på piedestal (sååååå duktig), hemma fick man skit för att man var för lat. Samtidigt som jag ansågs lat så klagades det på att jag jobbade för mycket. Jag höll mig undan och sade så lite som möjligt om vad jag gjorde. Allt för att slippa kommentarer som sällan var uppmuntrande.

Det som ytterligare gjorde mig förbryllad var att han ibland var generös med pengar, detta trots gnället annars. Kommer ihåg en gång när den symaskin jag fått ta över efter min syster inte fungerade, ja då körde han på en gång ner till stan och köpte mig en ny. Blev ärligen helt paff! Det var ju inte på tal om att jag inte skulle ha en symaskin då min syster hade en. Men det var väl bara utslag av den millimeterrätvisa som mina föräldrar försökte tillämpa oss emellan.

Det som nog satte mest spår hos mig och som påverkade min relation till män var just detta med att min far var en dubbelnatur, en dubbelnatur som förstärktes av sjukdomen. Jag förstod aldrig riktigt varför han var så arg på min mor och min syster (båda hotade han till livet och inför min syster förnekade han att han kunde vara hennes far, min syster regelrätt hatade vår far till slut) och så snäll mot mig. Ja, han var snäll i den bemärkelsen att han inte hotade mig. Men ena gången var man duktig, andra gången jobbade man inte hårt nog. Bara tron att jag kan uppfattas som lat får mig fortfarande att känna starkt obehag. I mina ögon blev män helt enkelt dominerande och argsinta varelser som gav kärlek helt enligt egna villkor och bad en fara åt h-e om det inte passade (gärna genom nästan mobbningsartade kommentarer) och om man inte passade sig har de rätt att hota en, fysiskt och/eller psykiskt. Det är först nu med min underbare sambo som jag börjar tro att män faktiskt kan vara snälla, ömsinta, omtänksamma och att tycka man är OK fastän jag inte orkar jobba hårt hela tiden, att jag duger som jag är. Jag behöver inte förtjäna hans kärlek, den finns där i alla fall.

Fick inte fram allt tror jag. Ska ägna ett annat inlägg åt vad min far betydde för mig innan han blev sjuk och lite mer om hans andra sida. Den sida som var konstruktiv och positiv. Allt var nämligen inte nattsvart. Tyvärr är det dock det nattsvarta som format mitt känsloliv. Jag har verkligen känt mig liten som människa men inte som "maskin"/produktionsenhet.