Skuldbelagd relation, del 3

Det finns betydligt fler aspekter varför jag känner skuld i min relation till min mor. En är att jag känner mig som en "snyltare" på något vis. Mor och far har alltid ställt upp med pengar när det har behövts. Iofs har jag inte lånat av mina föräldrar men de har varit väldigt schyssta att ställa upp när vi kämpat för något särkskilt. Speciellt tänker jag på att jag fick åka utomlands 1 år när jag gått ut gymnasiet. Det var en gigantisk uppoffring som jag förstod av min mors kommentarer om behov av fickpengar under det året. Jag funderar på om jag någonsin tackat dem för det på "rätt sätt". Ett tack kanske är att jag vågade göra de saker jag gjorde när jag väl kom hem (dra iväg till Linköping och plugga, ja, allt det där som jag berättat om som jag kallar att jag haft mycket att vara tacksam för). Att jag "blev något av". Utan det året hade jag säkert fortsatt att vara en snäll men väldigt "grå" mus (som alltid velat slutat vara en sådan men aldrig begripit sig på hur det ska gå till). (Dock ska påpekas att jag säkert verkade otacksam när jag insåg att det var lättare att prata svåra saker med mina amerikanska föräldrar än med mina biologiska - men man ju inte rå för "kommunikationskemin", med vilka den stämmer.) Andra saker de bidragit till är att de köpte min första bil åt mig och jag fick pengar till bl a en soffa och ett bord när jag flyttade hemifrån. Väldigt snällt av dem. På sätt och vis anser jag att jag tackat i alla fall genom att hjälpa till på gården (och en del med sysslor runt huset mor bor i) i den mån jag kunnat även sedan jag flyttat hemifrån. Men uppfattas jag som tillräckligt tacksam?

En annan tung sak jag grämer mig för att jag inte kan stötta min mor i hennes sjukdom. Jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt. Känner mig otillräcklig som lyssnare och jag kan pga min egen sjukdom inte hjälpa till. Tidigare flydde jag nog (mentalt och till ständigt jobbande) för jag var rädd för att engagera mig, att bli avkrävd något som jag visste att jag inte skulle kunna leva upp till, klara av på ett tillräckligt bra sätt. Är så att min mor började visa tecken på diverse problem redan runt 35 år (diskbråck allaredan vid ca 28 år) men tapper som hon är kämpade hon vidare tills det inte gick längre och problemen inte var reversibla. Fick hon något stöd från min far under denna period? Nähä du, hon fick skit för det mesta. Att hon var lat och oduglig, att hon inbillade sig alltihop, att hon åt mer än honom (mor åt mer under en period då jag tror hon var minst sagt olycklig), att hon gnällde en massa i onödan osv. Då ska man betänka att min mor är kort och min far var 40 cm längre och stark som en oxe. Det som gick lätt som en dans för honom fick hon verkligen kämpa för att klara. Inte heller tror jag att hon någonsin fick ett tack av min far för det hon gjorde på gården (jobbade ute, skötte bokföringen, skötte hemmet). Jag beundrar henne för hennes styrka som måste finnas där. Jag skulle ha brutiti ihop såväl fysiskt som psykiskt för länge sedan.

Men nu känner jag bara en ravin mellan min mor och mig själv. Jag når inte fram. Kanske ställer jag för stora krav på mig själv avseende min förmåga att hjälpa och stötta men oavsett vad jag gör så känner jag mig otillräcklig.... och obekväm. Jag klarar aldrig av att säga till min mor att jag beundrar henne för allt hon gjort och allt hon kan inom t ex sömnad så läser hon detta någon gång så ska hon veta att det är så jag känner. Jag kan inte säga det (blir bara fel, krystat och stelt) men jag hoppas på något sätt att hon ska känna det. Jag vill bara att min mor ska känna stolthet och inte bitterhet över det hon åstadkommit i sitt liv. Det blev inte alls som hon tänkt sig och den andra vägen som vandrades (än den önskade) har minst sagt varit törnefylld och besvärlig men mor har vandrat längs den som en sann kämpe.