Skuldbelagd relation, del 2

Min mor fyller jämna år i år om ca en månad och jag kommer att åka upp för att gratta henne. Fick frågan av en kompis idag om jag verkligen vill åka eller om jag kände mig tvungen för att vara "en god dotter" och kommer att må dåligt av att åka.


Det har aldrig fallit mig in att inte åka upp men det känns lite trist att få varken "gubben" eller lilltjejen med mig för jag vet att ett beslut att inte komma skulle ses som "oförlåtligt". Jag vet med mig att jag kommer att känna mig obekväm långa stunder och jag kommer att bli gräsligt trött även om jag säkert kommer att försöka hålla god min ända tills jag klappar ihop av övertrötthet och bara gråter. Det obekväma kommer av att jag inte kommer att förstå eller inse hur min mor vill ha det, inte heller hennes reaktioner eller kommentarer kring det som kommer att hända. Det obekväma kommer även av att jag säkert kommer att spela teater, försöka vara den jag tror min mor vill att jag ska vara. Men samtidigt så hoppas och tror jag att vi kommer att ha trevligt tillsammans. Och att mor får lagom många besökare.


Det där med "att spela teater" är också en aspekt varför jag känner mig skuldbelagd i min relation till min mor. Jag känner inte att jag kan vara den jag är inför min mor. Jag "låtsas" hålla med och vara intresserad av saker som jag egentligen inte bryr mig så mycket om (eller inte alls) längre. Eller att jag har fått andra värderingar i en viss fråga. Men jag vill ju inte gör min mor besviken över att ha "blivit någon annan". Jag känner att jag måste hålla igen med vad jag säger i en hel del frågor för jag vet med mig att jag numer har andra åsikter än min mor. Yttrycker jag dem så känner jag mig som en "elefant i glashus", klampar runt och förstör (stämningen i det här fallet). Bättre sålunda att jag tiger och "spelar med". Denna rädsla för att förstöra stämningen tror jag har med min barndom att göra. Min far och min mor grälade ofta inför oss barn och jag tog alltid illa vid mig. Jag tog på mig en slags medlarroll för jag ville att de elaka orden skulle ta slut. Trots mina försök att medla gjorde de inte det och jag kände mig misslyckad över att inte ha fått stopp på det hela. Ofta kände jag mig som del av orsaken till att de bråkade (jag borde ha gjort något mer i något avseende, ngt preventivt).

En annan aspekt är att min mor nog inte inser att hon av och till sårar mig. Var som i vintras när jag var uppe och hälsade på. Efter varje samtal med min mor så kände jag mig rätt mentalt trött och tillplattad, som att hon indikerade (inte sade rakt ut, kanske mer rätt med "insinuerade") att jag borde eller skulle ha gjort olika saker (på ett visst vis), sådant som jag vet med mig att jag inte har en rimlig chans att göra i mitt nuvarande tillstånd. Samtidigt känner jag att jag måste vakta min tunga så jag inte sårar min mor. Det gör jag säkert ideligen men när hon säger något (om hon säger något) så blir det bara ibland och då lite "småsyrligt".

Det hela gör att jag undrar om min mor känner mig eller om hon lever i en tro att veta vem jag är, hur jag känner, hur jag fungerar osv. Utifrån vad jag skrev tidigare om att jag inte verkar känna min mor kanske vi går omkring på var sitt håll med vanföreställningar om hur vi tror den andre är. Är kanske så att vi går omkring och spelar teater på var sitt håll i tron att det agerandet är bästa sättet att "göra den andre nöjd" medan det kanske bara är pålagda masker av tillgjordhet som i realiteten bara skapar olika slag av missförstånd, förstärkt felaktiga uppfattningar och dylikt?

Ingen människa är ofelbar och vi har alla våra sidor som kräver en del tålamod och respekterande för att kunna hantera. Oftast har dock människor fler positiva sidor än negativa, bara man lär sig ignorera eller i alla fall inte låter sig störas av de sidor man har svårast för. Det jag måste kämpa med i min relation med min mor är främst det att hon så ofta lyfter fram det negativa hos personer och händelser först (och många gånger bara det negativa). För mig är det så otroligt jobbigt att betrakta omvärlden på det sättet. Själv skulle jag inte stå ut med en sådan syn på tillvaron.