Skuldbelagd relation, del 1

Det här är nog det svåraste inlägg jag försökt mig på att skriva för jag ämnar sätta ord på de känslor jag har inför relationen jag har med min mor. Viktigt nu anser jag att jag skriver i jag-termer så det tydligt framgår att det är jag som är avsändaren.

När jag åkte hem i juni 2007 till fars begravning insåg jag att jag inte känner min mor särskilt väl. Trots de "dystra omständigheterna" så visade mor sidor som jag aldrig eller ytterst sällan sett hos henne. Det var nämligen så att min mor skämtade och det är inte något jag är van vid. Jag har snarare upplevt att hon känt sig "generad" då hon tyckt något varit roligt och försökt hålla tillbaka viljan att skratta. Frågan jag ställer mig om hon alltid varit så eller om det är relationen med min far som gjort henne så "tillbakahållande". Enligt min uppfattning var det liksom min far som hade "rätten" att vara rolig och hennes humor/behov av att vara rolig fick liksom inte plats.

Det jag funderar mest över är varför jag känner mig så full av skuld när jag träffar eller pratar med min mor, varför jag upplever att jag känner mig som en "dålig människa" så fort jag tar kontakt med henne. Det är ju inte så att min mor är någon ond människa, långt ifrån. Däremot så uppfattar jag att det är så viktigt att följa principer för henne oavsett vad principerna innebär eller omfattar. Med andra ord är principen i sig det viktigaste, inte vilka konsekvenser den för med sig. Det kan - enligt mitt sätt att se det - leda till att följandet av en viss princip gör att man sårar en annan människa istället för att kanske göra den andra människan glad genom att våga bryta mot principen.

Jag upplever nämligen att min mor lever mer enligt regler än att våga följa sina känslor och tro på sig själv och sin maggropskänsla. Min uppfattning är att reglerna hjälper henne att kompensera för en dålig självkänsla, att de blir som en fasad att skydda sig bakom. Till viss del gör det att jag sällan uppfattar att jag når fram till min riktiga, verkliga mor. Vem är egentligen Naima Eivor, född Larsson? Jag ställer mig också frågan om min mor känner sig som en fri människa eller om dessa principer hindrar henne från att vara den hon innerst inne vill vara. Men som sagt, jag vet inte och jag vet inte heller hur jag någonsin ska få reda på vad hon tycker och känner i den här frågan. Jag upplever risken som stor att om jag tar upp det här med att om hon känner sig fri/oberoende/ha kontroll över sitt eget liv så kommer hon att känna sig anklagad på något sätt och blir det den reaktionen så blir vårt samtal aldrig konstruktivt. Från tidigare erfarenheter vet jag också att dessa diskussioner brukar leda till att hon uttrycker att hennes liv blev förstört, att det inte blev som hon tänkt sig och tanken jag hade med att ta upp hennes känsla av "frihet" - att våga se framåt, att ta nya tag nu när far är borta - går helt om intet. Det blir bara ett ältande av det som varit och som ändå inte går att påverka. Den delen kan jag definitivt inte hjälpa henne med för det som hänt har hänt. Samtidigt så känner jag skuld för att jag inte bättre kan hjälpa henne att våga släppa det som varit. Krasst så har hon - även om hälsan inte är så god - bara sig själv att tänka på framöver. Kanske är det det som skrämmer? Att inte längre ha far som var mycket beroende av henne (om än mycket otacksam skulle jag vilja påstå)?