Stolt över "misslyckande"!

Idag hade jag en rätt usel dag. Redan när jag vaknade kände jag mig mörbultad i kroppen och huvudet var segt. Hela jag var som i ett töcken och tålamodet var som följd begränsat. Ändå lyckades jag undvika att bli arg under de tidiga morgontimmarna vilket jag känner mig stolt över.
Redan vid ca 9.30 ville jag gå och sova men jag visste att jag var tvungen att hålla mig vaken till ca 10.30 då min sambos mamma skulle komma och hämta bonusbarnet. Kl 10 gav jag upp tanken på att gå på vattengymnastiken kl 11 då jag började känna mig groggy av trötthet. Trots att jag med jämna mellanrum rörde på mig gick tröttheten och den därtill hörande frusenheten inte att häva. Att rätta tentor var näst intill en omöjlighet ur koncentrationshänseende. Så snart bonusbarnet åkt stöp jag i säng och jag sov med kläderna på under täcke i 2 timmar. Väl uppe kände jag mig pigg i ca 30 minuter.
Vid 14-tiden gav jag upp återigen. Ville bara sova. Lade mig att vila för att se om jag skulle piggna till så jag kunde ta mig till jobbet för ett slutseminarium. Misslyckades och fick på mobilen tag på min exjobbare. Exjobbaren och hans opponenter fick ha seminariet för sig själva. Kände mig inte misslyckad utan snarare lättad då jag visste att jag knappt kunnat ta mig till jobbet, än komma med kloka synpunkter. Fick istället en stund för mig själv då jag kunde vila.
Egentligen borde jag skämmas för att jag "svikit" idag men känner mig istället stolt för att jag vågade lyssna på min kropp och avstå. Batteriet inombords blinkade för laddning och hade jag ansträngt mig mer kanske jag blivit som jag blir när jag blir övertrött - bara gråter... Nu slapp jag det och jag hoppas och tror att tentorna får sig en rejäl genomkörare i morgon.....