Reflektionstider, del 1

Fick ett kort i går från en vän sedan tiden i studentkorridor. Hon skrev att jag verkar vara inne i en fas av eftertanke och hon skrev vidare att om man tänker efter så inser man att man har så mycket att vara tacksam för. Först slog det mig att hon måste ha uppfattat mig som en dysterkvist eller som att jag var deppad eller något i den stilen. Men jag känner mig inte som en dysterkvist eller nere. På senaste tiden tycker jag mig ha varit ovanligt harmonisk trots en rätt bråkig kropp. Så omtolkning av hennes meddelande var tvunget. Jag började tänka på det positiva i mitt liv och de saker som bildar moln framför den härliga solen.

Ibland känner jag mig så otroligt lyckligt lottad. När jag tänker tillbaka på mitt liv så är det få som har haft det så "tursamt". Det har gått bra för mig i skolan, jag har fått stipendier, jag har fått plugga och resa utomlands, jag har nära och kära vänner, jag har fått olika typer av förtroendeuppdrag, jag är inte drog- eller alkoholberoende, jag bor i ett så rent, fint och tryggt land som Sverige, jag har aldrig varit i klammeri med rättvisan eller någon myndighet, jag är helt skuldfri, jag har inte varit arbetslös en enda dag i mitt liv utan jobbat hårt och tjänat bra med pengar, jag har inte råkat ut för något större brott, har jag råkat ut för en olycka har turen alltid varit på min sida (dvs värsta scenariorna har undvikits och jag har "återställts fysiskt i ursprungsskick") m m. Ibland undrar jag om jag haft det FÖR lätt i mitt liv och det är därför jag nu fått en kronisk sjukdom så jag måste lära mig att kämpa bättre. Men samtidigt så inser jag att ovanstående saker har jag inte åstadkommit om jag inte redan varit en kämpe. Dock kanske en kämpe som inte alltid kämpat med rätt saker - som trygghet i mitt inre. Ovanstående har bara med det yttre att göra.

Jag har egentligen bara två problem i mitt liv: jag har dålig självkänsla (att skilja från självförtroende, ett gott sådant har jag definitivt!) och jag är rädd för att göra fel. Den dåliga självkänslan yttrar sig att jag hela tiden tycker att jag inte gör tillräckligt i en mängd olika avseenden. Jag får helt enkelt dåligt samvete och känner skuld för allehanda saker. Jag går hela tiden runt och funderar på saker av typ: var jag tillräckligt medkännande nu när xxx behövde prata av sig - var jag inte väl frånvarande, likgiltig, tänkte för mycket på egna små bekymmer? Den dåliga självkänslan yttrar sig i att jag tror att folk ska upptäcka att jag egentligen är en "bluff", en "fasad", en som lyckas manipulera folk till att tro att "hon är något" (dvs att jag tror inte att jag duger med fel och brister). Tror jag fått med mig den dåliga självkänslan från barndomen. Har skrivit om det förr men det var inte roligt att höra att man var lat eller dum i huvudet då man gjort sitt bästa. Det hela har lett till att jag känner att jag måste göra 120% för att vara säker på att det ska bedömas som 100%. Om jag någon gång bara gör 90% känner jag bara för att sjunka under jorden och försvinna. Rädslan att göra fel är jobbig att leva med. Blir att jag söker bekräftelse hela tiden på att det är tillräckligt bra det jag gjort om det är någon annan än jag själv om kan bli berörd av det jag gjort. Detta bekräftelsesökande kan upplevas jobbigt för omgivningen. Gör jag något för mig själv enbart så känner jag mig helt trygg i det jag gör för då vet jag att jag "gör rätt" för värste kritikern - jag själv - är ju kontinuerlig granskare av "uppgiftens utförande" i förhållande till uppsatta kriterier, kriterier som jag själv kan styra och anpassa förstås.... :-)

Nej, nu åter till granskning av exjobb!