Jag berörs ganska illa av regeringens diskussion om sjukförsäkringen för långtidssjukskrivna. Det av flera anledningar.
Om ni läst andra blogginlägg jag skrivit så tror jag det framkommit att jag är en person som kommit från enkla förhållanden där "ordning och reda, löning på freda" samt det var endast om flitens lampa lyste som belöning gavs. Det har gjort att jag i hela mitt liv försökt kämpa och ofta försakat personliga önskemål för att jobbet kallat eller för att ställa upp för andra. Ibland har jag jobbat dygnet runt för att det krävts på grund av deadlines. Vid sjukdom (infektioner o dyl) har jag fortsatt jobba. Denna inställning har av vissa beskrivits som att jag bränt ljuset från båda ändar. Kroppen har tagit stryk. Så småningom protesterade den ordentligt och jag fick en kronisk sjukdom som tyvärr inte hållit sig lugn utan har blivit sämre. Att inte längre orka som förut har varit en svår nöt för mitt mentala att knäcka.
Jag jobbar sedan en alldeles för lång tid tillbaka bara 25%. Av och till testar jag att försöka jobba mer men får bara surt tillbaka. Jag får värk och jag blir väldigt trött. Att bara slöa på semestern - att sitta och prata och ha det trevligt - tar musten ur mig. Ja, vad jag än gör så bråkar min kropp med mig. Jag har övat mig i KBT så jag känner mig mindre stressad och frustrerad över att inte längre orka men inte tusan bråkar min kropp mindre med mig för det. Sjukvården har kört i mig en dyr medicin. Än så länge har den inte givit någon verkan. Medicinen fick jag för min grundsjukdom - Sjögrens - och inte för de symptom som gjort mitt liv ganska krångligt sedan augusti 2005. Till dem verkar ingen ha någon förklaring. Och ingen verkar riktigt bry sig heller att ta reda på orsaken. Det är mot den bakgrunden - en person som jag tror uppfattas som ambitiös och inget hellre vill få sin "forna kraft" tillbaka - som man får läsa att politikerna tror man är sjuk för "sitt nöjes skull" och det känns föga upplyftande.
Om man ska sänka nivåerna i sjukförsäkringen måste även sjukvården se till att kapa köerna och höja ambitionen hos de instanser som är till för att kurera och rehabilitera oss sjuka. Staten drar in på sjukvårdsförsäkringarna samtidigt som många landsting anser sig måste göra besparingar. Visst pratas det om att lägga mer pengar på rehabilitering men om rehabilitering utan att först försöka BOTA blir huvuddevisen tror jag man kör systemet i baklås.
Jag har alltid röstat borgerligt, dock aldrig på moderaterna. Däremot har jag alltid trott att moderaterna stått för frihet, att man ska minska på skatterna så att den enskilde får själv avgöra vilket socialt trygghetssystem denne vill ha. Med minskad skatt ska man t ex kunna köpa sig en tilläggsförsäkring vid sjukdom. Nu vill samma moderater lagstadga att man inte kan få mer än 75% av sin lön i sjukersättning om man varit sjukskriven i mer än ett år. Vad har moderaterna med min lön efter skatt att göra? Håller till fullo med Tove Lifvendahl i hennes krönika i Corren 2007-10-25 om att moderaterna verkar ha hamnat ur kurs. Moderaterna verkar så misstänksamma att så fort skatten sänks eller bidrag behålls så tappar folk intresset att "göra rätt för sig". Kunde jag göra mig kvitt min sjukdom och därigenom jobba mer så skulle jag göra det. Inte sjutton är jag sjuk för mitt höga nöjes skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar